Vitsen:

- Vad heter Fälldins katt?

- Kompromissen.  


Kompromiss var lite av ett skällsord förr i tiden. Ett annat uttryck är kohandel, vilket har en ännu mer negativ betydelse.

Något som jag känner att politiker ofta inte inser är just detta, att “kompromiss” faktiskt har en negativ klang hos väljarna. Visst är det så vår demokrati fungerar, men en kompromiss framkallar inte alls de positiva känslor hos väljaren som en periods väldigt skickligt politiskt hantverkande gör för politikern. Man kanske gjorde precis allt rätt, maximerade vad man fick ut av sitt mandat, och ändå straffas man i opinionen och får kritik av medlemmarna.

För de flesta väljare vet inte att politiker har mycket att göra hela tiden. Nyligen läste jag i sociala medier att nu minsann dyker de upp politikerna, för nu är det val. Man vet inte att en viktig aspekt hos nya kandidater inte bara är att den har värderingar man delar, utan att arbetsförmåga och deras potential att bli skickliga i det så kallade politiska hantverket är avgörande för hur stort avtryck deras värderingar kommer att göra i verkligheten.

Men när man kompromissar är det väldigt viktigt att man förmedlar att man faktiskt har kompromissat. För det går inte att se utifrån vilka utgångspunkter parter haft i en stängd förhandling.

För just eftersom det mycket är värderingar väljare röstar på, straffas man hårt för uppfattade svek mot dem.

Man måste också tänka inåt, på hur principiellt viktiga de avsteg man gör. För olika principer är olika starka i olika partier. Vad är ens egets partis kultur? Kommer det här att motivera medlemmarna?

I Miljöpartiet har vi en aktivistisk ådra, och det vi arbetar för är klimatet och miljön, vi har en grund i fredsrörelsen och dessutom en solidaritet mot alla världens människor. Vi har därtill en akut klimatsituation som faktiskt inte kompromissar det minsta med någon och våra medlemmar följer den i detalj. Det gör kompromisserna ännu svårare, eftersom man inte behöver ringa många forskare för att komma fram till att det helt enkelt oftast är rent objektivt felaktigt att inte följa Miljöpartiets linje.

Dessutom, om man kompromissar med sina principer så måste man kunna försäkra sig om att det blir bra. Det var nyligen en SvD-artikeldär politiker i MP uttryckte en stark besvikelse och kände sig lurade av Socialdemokraterna avseende ensamkommande barn. Och jag måste nog hålla med, att man vägrade göra något åt situationen trots att man faktiskt tvingat Miljöpartiet till svåra kompromisser i frågan är helt enkelt dålig stil. Man visade helt enkelt att man inte värderade sin regeringspartner alls. Och då är det inte konstigt att det pyser ut missnöje i media.

För detta är faktiskt information som är viktigt att väljarna får. Det är nämligen så att det alltid finns en risk att ett parti som Miljöpartiet blir ett “grönt alibi”; att Miljöpartiet blir ansvarigt för alla miljö-, fred- eller humanitära insatser som Socialdemokraterna inte gör. Alltså att S klarar sig undan opinionen helt utan skråmor trots att man struntat i stora frågor. För man bör inte glömma att det ju är de områden där vi som partier skilt oss åt som mest, som dessutom är Miljöpartiets mest centrala områden.

Varför? Jo, de flesta “mjuka” insatser påverkar ju någon industri. Så inför man en flygskatt, nog bygger Damberg omedelbart en flygplats i Sälen. Invandring uppfattas som ett problem i lönebildningen av LO. Och då fungerar plötsligt inte migrationsverket så värst bra. Visst, vi kör väl feministisk utrikespolitik då, men då åker Socialdemokraterna till Saudiarabien och kränger vapen. Det här är bara några exempel.

Frågan är om man kan klandra någon för att känna sig lurad då. Och ärligt talat, är det så man agerar om man är ute efter något långvarigt partnerskap? För det är en sak att snacka skit om varandra i media, när det kommer till regeringsbildning är det lätt att ha överseende med sådant, men att verkligen svika i sakfrågorna, att lova en sak och sedan göra något annat, det är lite värre. Det gör att eventuella framtida förhandlingar kring regeringsbildningar plötsligt blir ganska märkliga.

Faran med kompromisser är alltså att de kostar i opinionen. Och det gör att Miljöpartiets myrstegstaktik, alltså att hela tiden pressa åt rätt håll med en massa små förändringar är väldigt problematisk opinionsmässigt. Taktiken i sig tycker jag förresten att man lyckats ganska bra med, särskilt det senaste året. Och särskilt med en riksdag som sett ut som den gjort och partier som hävdar att de också haft grön politik men när det kommit till kritan bränt krutet på något annat.

Enligt mig är Miljöpartiet lite i en rävsax. Vi är för små för att göra så mycket annat än myrstegstaktiken, men så länge vi kör den så är det väldigt svårt att få stöd i opinionen så vi kan göra större saker. En variant är att försöka popularisera den, få folk att uppskatta den taktiken. Men jag tror tyvärr det blir svårt. De är helt enkelt ett lite för suddigt sätt att driva politik. Att lista små framsteg har, även om det är viktigt, uppenbarligen inte gjort något större avtryck i opinionen.

Jag vill snarare gärna lyfta det långa perspektivet inom fler områden än klimat och med faktiska mål. Alltså via verkliga siffror på verkligt lång sikt lyfta debatten till Miljöpartiets hemmaplan; framtiden. Det kommer att kräva mycket arbete. Som tur är kräver det inte så mycket kompromisser.


https://www.svd.se/s-och-mp-i-flyktingkonflikt-har-lurats-tva-ganger