Vi har skapat ett samhälle där vi får mer av det vi, generellt sett, redan har i överflöd (prylar, stress) och allt mindre av det vi lider brist på (ledig tid, social närvaro). Trötta människor blir osäkra, mår till slut väldigt dåligt och blir i många fall ensamma. Orken. Vi pressar både människans och planetens ork. Orka mer, leverera, prestera! Men människor och en planet som hela tiden ska prestera mer än vad den klarar av kommer till slut att falla utmattad och utbränd ner. Var ska en sjukskriven planet ta vägen? Gå på terapi hos marknaden?

För några år sedan så jobbade jag 100%, vilket nästan förväntas av en. Ja, rätten till heltid är viktig, rätten till deltid minst lika. Min ekonomi växte, mitt köputrymme, men mitt sociala utrymme minskade, vilket fick mig att ställa frågan om det var värt det. Det var det inte. Jag gick ner i tjänst, efter många om och men, mitt köputrymme minskade, men jag mådde mycket bättre. Människor som mår bra är mer benägna att ta hand om planeten. Trötta, olyckliga, ensamma människor får, generellt, mindre ork till allt utanför dem. Just därför behöver vi se en miljöpolitik med ett socialt patos. Ett miljöparti behöver en social politik som satsar på rättvis fördelning. Vi måste se varför stressen och ohälsan ökar. Det räcker inte att säga att Sverige går jättebra och visa positiva siffror. För många så ser inte Sverige ut på det sättet. För många är samhället något som dras allt längre ifrån dem. Ett ekologisk hållbart samhälle kan enbart skapas om vi också satsar på att göra samhället socialt hållbart. Satsar vi enbart på det ekologiskt hållbara så kommer klyftorna att öka än mer och miljösatsningar kommer i många fall ses som ett hån.

Jag har ett tag funderat på varför en dimension fattas. Det diskuteras ofta att det är för dyrt att genomföra saker, men det många glömmer bort är att det kan bli ännu dyrare att inte genomföra saker, dvs. "vad kostar det att inte genomföra saker?" är något vi borde fundera över oftare. Det talas ofta om att det vore för dyrt för samhället med 6 timmars arbetsdag, men om en tänker på all stress i samhället, all orkeslöshet, alla väggar som folk går in i, vad kostar inte det för samhället?

Det vore bättre för samhället om föräldrar fick mer tid för sina barn, om människor fick tid att återhämta sig efter jobbet, om den sociala samvaron fick öka istället för konsumtionen. På lång sikt vore det bättre om vi tillät människor att få vara mänskliga, istället för att vi ska vara deltagare i ett egoistiskt spel, där vi hela tiden ska vara först, främst, starkast, störst. Men det politiker pratar om är sällan sänkt arbetstid, oftare är det sänkt sjukersättning och sänkt a-kassa. Det är inte förvånande att vi lever i en både social och ekologisk kris. Vi behöver ett samhälle som varvar ner, som inte skriker ”skynda” i våra redan stressade öron.

Jag har under en längre tid pratat med folk som bränt ut sig och/eller mått dåligt och varit i kontakt med den psykiatriska vården och många nämner just bristen på tid och bristen på ork som till slut har gjort att de har gått över sina egna gränser. Men de som gått in i väggen pga. orimliga arbetsförhållanden, de får mediciner, men arbetsförhållandena ändras sällan, utan det är något en istället får anpassa sig till. Tyvärr har vi ett system där människor missbrukas. Det är otroligt viktigt att det satsas på att ändra det som får människor sjuka, istället för att bara lösa konsekvenserna av hur det ser ut. Människor som mår bra är billigare för samhället, om en nu ska se kostnader i allt. Utslagning, bestraffning och tävling är det som ofta driver på politikens riktning och har så gjort sedan länge men ett sådant samhälle kan aldrig bli varken socialt eller ekologiskt hållbart.

Det är dags att vi frågar oss vad det kostar att inte göra något åt stressen som äter människor till frukost, lunch och middag, det är dags att vi frågar oss vad det kostar att inte införa en generell arbetstidsförkortning, att inte se människor. Vi behöver en politik som ser människan, som ser planeten. Enbart så slipper vi det där terapisamtalet med marknaden som bara vädjar till oss att fortsätta i samma utmattade spår.