Miljörörelsen är ingen snuttifiering av medborgarna. Det bör betänkas ett valår. Likaväl som att klimatförändringarna bör tas på det allvar som behövs. Det gäller nu att inse att man redan har spelat bort tiden och att klockan klämtar. Det må vara att marknadsliberalister inte uppskattar detta. Men klockan klämtar för er också.


Under valåret har det varit massiv samling från miljörörelsen runt klimatfrågan. Detta för att sätta klimatet som Den viktigaste valfrågan. Samtliga större miljöorganisationer från Greenpeace, Världsnaturfonden, Svenska Naturskyddsföreningen, Omställningsrörelsen, Klimataktion, Klimatriksdagen…..och förstås vi här på Grön Omstart. Forumet hos oss sjuder av liv – och oro.
Hur många personer som samtliga organisationer representerar tillsammans är svårt att uppskatta. Naturskyddsföreningen uppger 226 000 medlemmar. Jämför man detta med de politiska partierna 2017 (uppgifter Dagens Arena 9/2 2018): Centern 29 107 (prel siffror 2017), Liberalerna 15 361, Moderaterna 45 535, KD 20 137, Sverigedemokraterna 28 340, Socialdemokraterna (2016) 89 375, Miljöpartiet 10 719, Vänsterpartiet 17 275 – vilket då skulle göra att 255 849 är medlemmar i något politiskt parti.
Siffrorna balanserar varandra med god marginal då jämförelsen enbart har Naturskyddsföreningens medlemsantal. Till detta kommer ett otal experter som uttalat sig om det akuta i klimatfrågan, SOM-institutets undersökning om folks oro för klimatförändringarna samt FN:s generalsekreterare som klassificerar det som ”det mest systemiska hotet mot mänskligheten” och konstaterar att vi inte kom ur stenåldern för att stenarna tog slut. Detta på tal om innovationer…

Utifrån detta kan man med fog fråga sig vad partierna sysslar med när klimatfrågan inte hamnat högst på dagordningen. Vi bör i samma andetag ställa oss frågande till hur media sköter valbevakningen, där personer istället för sakfrågor står i centrum.

VARIFRÅN KOMMER DENNA IGNORANS?

Osökt börjar man fundera på varifrån denna ignorans kommer. Uppenbart är att Sverige alltmer har tagit till sig ett nyliberalt tankegods. Vi hamnar hos Timbro där Mattias Svensson skrivit om miljöproblemen i tre delar essäer. Timbro är en tankesmedja som hyllar valfrihet och ser det som ”viktigare än ekonomisk jämlikhet.” Det finns mycket att tänka om de två första essäerna, men det är den tredje som tas upp här – ”Klimatet är ingen kris”. Här drivs tesen att klimatet inte är en kris utan ett flertal problem som bör lösas med det gradvisa framåtskridandet.

Som täckning för det resonemanget dras paralleller till hur samhällen fungerar under längre kriser, där samhällen blir dysfunktionella, istället för att med perspektivskiftet i begreppet ”problem” få uppfinningsrikedom, anpassningsförmåga och ett långsiktigt tänkande. Problem skulle man då kunna ta det lite lugnare med. Samma tankegång fast med andra begrepp, hör vi från moderaterna, där Ulf Kristersson talar om problem och ”spännande utmaningar” (Effektmagasin). En sådan spännande utmaning för moderaterna är klimatförändringarna till skillnad från akuta problem. Det verkar tveksamt om moderaterna gjort en analys av hur deras akuta problem kan påverkas av klimatförändringarna.

TIDEN SOM FÖRHALANDE METOD

Det skulle ju gå att hålla med om detta, om det inte vore så att vi nu är på 2018. Ett år då klimatförändringarna med dess konsekvenser varit beskrivna i flertal decennier. Året då 30-årsdagen inföll vad gäller James Hansens vittnesbörd i USA, även om frågan varit på tapeten långt tidigare. Året då Sverige drabbas av torka och ett otal skogsbränder. Problemen är inte längre ”där” utan här. Lägger vi ytterligare på, att det är planetens kris, så hamnar det i ett tidsomfång som en ”sekund” med tanke på planetens långvariga existens. Så därmed kan vi definiera klimatförändringarna som en kris åsamkad planeten – av oss människor.

Vi kan också med tanke på tidsförloppet, politikens valhänthet, den gedigna lobbyism som förhalat åtgärder och oljebolagens tystnad i frågan konstatera att forskare idag säger att det är bråttom, bråttom. Enligt forskare på DN debatt den 13 julikommer Sveriges koldioxidbudget ha förbrukats på endast 6-12 år med nuvarande utsläpp. Sånt tål att tänka på. Likaväl som man kan fundera på hur lång innovationstid som behövs från marknaden. Men marknaden har ju inte direkt sprungit först i denna fråga. Inte minst märks det på hur lobbyister agerat. I en rapport från PRI, Principles for responsible investment, tas upp det faktum klimatpolitisk lobbying ofta utförs av kraftfulla branschorganisationer och tankesmedjor som finansieras av medlemsföretag med olika intressen i samband med klimatåtgärder (och i slutändan aktieägarkapital). Detta resulterar i, visar forskning, att de flesta handelsgrupper som är aktiva i klimatpolitiska engagemang är emot positiva klimatåtgärder. Styrkeförhållandena är så ojämna att av de 50 mest kraftfulla handelsgrupperna, överträffar organisationer som motverkar klimatpolitiken, de som stöder den med sju till en. Forskningen visar att en rad kraftfulla grupper som den amerikanska handelskammaren, BusinessEurope och Japans Keidanren har motsatt sig en bindande klimatpolitik i linje med Parisavtalet i deras respektive jurisdiktioner. Det är uppenbart så man får tiden att gå. Eller med annat ord, förhalar ett framåtskridande.

SKRÄMSELSKOTT OM MILJÖRÖRELSEN

Tesen drivs även att miljörörelsen allra helst ser en planekonomi med någon form av miljödiktatur. Det är det närmaste essän kommer till att det är konsumtionen – vår berömda valfrihet – som skapar två huvudsakliga problem. Koldioxidutsläpp och degradering av planetens ekosystem. Biologisk mångfald, degraderade jordar, förändrat vattenmönster osv. Skribenten verkar inte ens medveten om begreppet ”planetens gränser”, som trots allt även EU skriver om. Det inger inget större förtroende när konsumtion som bakomliggande kraft till vårt ekologiska fotavtryck – fyra planeter istället för en, inte ens omnämns.

Det hela kokar ner till OM vi ska erkänna de faktiska problem vi har och samtidigt se att vi faktiskt vänt dövörat till dem under väldigt lång tid nu. På slutet blir alla problem akuta, tyvärr.

Att se bort från de problem ett samhälle med dess medborgare möter och bara låta tiden gå, tyder på en stark handlingsförlamning både inom politiken såväl som marknaden. Det är väl inte för inte som Sir Nicholas Stern har citerats med ”Det förändrade klimatet är det största fiaskot för marknadskrafterna som världen någonsin sett”. Och vi är böjda till att hålla med. Och idag kan vi kalla det för att vilja suga på kolan till sista sutten.

Att det nu har blivit bråttom, är ingen ursäkt för att sprida underliga påståenden om en miljörörelse och planekonomi. Hade marknaden och politiken varit mindre upptagna av ekonomisk tillväxt – läs vinster - och mer fokuserade på problemlösningar hade vi kanske stått någon annanstans idag. Men idag – så kan vi bara hävda vad Lyxfällan lär ut. Vi måste hålla oss till den plånbok vi har. Inom planetens gränser. Sen återstår det att se till vilken grad den innovativa marknaden lyckas effektivisera materialåtgången. Men inom planetens gränser finns valfrihet. Och sann innovationslusta kommer ett samhälle alltid behöva, likaväl som de innovativa företagen ofta kan behöva stöd för att komma igång. Där kan ju vi komplettera bilden med de statliga miljarder som bl.a. gått till ligninprojekt. Allt för att Sverige ska fortsätta rulla. Likadant ligger det ju till med en hel del subventioner. Det är märkligt att det framställs som om marknaden klarar sig självt. Då borde ju även flyget kunnat vara lite förutseende…
Detta på tal om att ”Tunga statliga investeringar kan få imponerande resultat, men tränger ut andra investeringar och blir sällan lönsamma.” Eller ”Det finns inga garantier för att stora statliga projekt uppnår sina mål.” Nej, självklart, men finns det sådana garantier inom den diffusa organismen marknad? Det kanske är bäst att tydliggöra att både stat och marknad inte består av någon underlig organism utan av människor. I det läget borde ju en viss retorik kunna hamna i papperskorgen.

MOT EN HÅLLBAR FRAMTID

Sanningen ligger väl närmare den att problemlösningar ligger inom en struktur av tre parter; politiken, marknaden och medborgarna. Medborgarna som idag får ta ett stort ansvar för att bli ”hållbara konsumenter” istället för det mest naturliga att marknaden anpassat sig till nya förhållanden eller att politiken tagit ansvar för de utmaningar som samhället står inför.

Om dessa tre kan hitta en balans, där en demokratisk ordning respekteras även av marknaden så kan en positiv framtid skönjas. Där t.ex. lobbyismen får finna sig i mer insyn, där oddsen mellan lobbyister och frivillig organisationer utjämnas, där frihandelsavtal kommer till medborgarnas kännedom… och där våra politiska företrädare tar väljarna på allvar. Då kan vi bottna i ett nytt normaltillstånd för samhället – ett hållbart samhälle inom planetens ramar. Där kommer en innovativ näringsfrihet hitta sin givna plats. Ävenså äganderätten om man balanserar de behov av fungerande ekosystem, vatten för allas bästa och biologisk mångfald som finns. Där tolkningen av äganderätt inte enbart står på företagens sida utan blir konsekventa. Ett exempel där blir ju att titta på minerallagen.

Vad vi landar i, är att partierna bör lyssna på den stora skara medborgare som antingen engagerat sig i miljörörelsen eller uttryckt sin oro på annat sätt. Riksdagen har förbundit sig via regeringsformen att
”Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.
Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.”

Det betyder att vi förväntar oss rättigheten till en planet där blommor och djur ska kunna ses av våra barn, frisk luft, ett klimat som håller planeten i balans och möjligheten att se oss själva som medborgare, med vad det innebär, och inte behöva födas in i konsumentens ok.

Utifrån det perspektivet är det bråttom. Det är inget man kan se som ett gradvis lugnt framåtskridande när man redan spelat bort tiden. I ljuset av det verkar Timbro ha tappat tidsuppfattningen. Vi ser framemot att moderaterna och alliansen i övrigt springer ifatt. Det är det enda ansvarsfulla om man söker regeringsmakten.


Effektmagasin
http://effektmagasin.se/blir-ulf-kristersson-statsminister-kommer-klimathotet-ses-som-en-spannande-utmaning-for-nasta-generation-inte-som-ett-akut-problem-har-och-nu/

PRI, Principles for Responsible Investment
https://www.unpri.org/climate-change/converging-on-climate-lobbying-aligning-corporate-practice-with-investor-expectations-/3174.article

UN Secretary-General António Guterres at the Austrian World Summit
https://www.youtube.com/watch?v=7wvohDnq2uI
Tal 29 mars 2018 vid klimatmöte
https://www.un.org/sg/en/content/sg/speeches/2018-03-29/climate-change-remarks-press-encounter


DN Debatt 13 juli
https://www.dn.se/debatt/starkare-miljolagstiftning-kravs-for-en-hallbar-framtid/


Stern: Climate change a 'market failure'

https://www.theguardian.com/environment/2007/nov/29/climatechange.carbonemissions

Dagens Arena
http://www.dagensarena.se/innehall/har-ar-partierna-vars-medlemstal-okar-och-minskar-mest/