Jag är ingen strålskyddsexpert, och jag vet inte om 5G är skadligt för hälsan eller inte, även fast jag själv inte tror det (även ifall strålningen är mer intensiv än 3G är den mindre intensiv än till exempel radioaktiv strålning). Självfallet anser jag att 5G’s effekter och hälsorisker bör grundligt utredas, och härmed betackar jag mig för brev från 5G-kritiker och försök att vänligt övertala mig att ta ställning i hälsofrågan.

Däremot tycker jag att det är märkligt att den enda fråga som diskuteras när allmänheten engagerar sig i Digitaliseringen är just potentiella hälsorisker med 5G, och då är det en liten minoritet aktivister som främst hörs och syns. Framförallt finner jag det märkligt och lite grann sorgligt att Digitaliseringen i sig, och orsakerna till att den anses så Viktig, inte mer kritiseras. Det finns nämligen flera aspekter att kritisera i detta projekt, och då inte bara att det ”genomförs på fel sätt”, utan att det möjligen finns djupare, grundläggande, systemiska problem.

Självfallet förstår jag att Digitaliseringen (i vilken 5G är en viktig komponent) är ett område regeringen är stolta över, både hur långt Sverige kommit och hur mycket mer vårt land ska komma ha utvecklats år 2022, 2026 eller 2030.

Varför 5G anses som en viktig komponent i detta, liksom serverhallarna och Starlink, är framförallt för att möjliggöra för snabbare överföring av data. Detta i synnerhet eftersom inte bara skolor, hälsovård, kollektivtrafik och byråkrati nu närmast fullständigt ska digitaliseras, utan även för att Sverige – liksom resten av den utvecklade världen – ska övergå till ”Den Fjärde Industrialiseringen”, mer specifikt Internet of Things (IoT).

IoT innebär bland annat att maskiner som tidigare varit analoga – exempelvis hissar, kylskåp, bilar, soptunnor, gatlyktor, snöröjningsmaskiner, traktorer, dammsugare och gräsklippare inte bara ska kunna automatiseras utan dessutom ska vara permanent uppkopplade på Internet. Dessutom ska många arbeten inom transport- och servicesektorn automatiseras, vilket alltid är ”positivt för dynamiken på arbetsmarknaden”, eftersom grundtron för dagens samhälles ekonomiska mytologi är att vad som gynnar företag per automatik är bra för vanliga människor.

Detta är inte sci-fi. I Skellefteå kör det redan runt självkörande bussar. I Gävle öppnas en COOP-butik helt utan kassapersonal. I USA planerar Amazon att konkurrera ut brevbärarna med hjälp av sina automatiserade drönare.

Denna process anses per definition vara positiv, inte bara för människor utan även för miljön (”det papperslösa samhället”, ”grön tillväxt”, ”färre utsläpp med självkörande elbilar”, ”snygg estetik”).

Det finns dock uppenbara problem. Erfarenheter av de senaste trettio årens effektiviseringar visar att även om nya arbeten skapas, så har de inte ett ekvivalent antal arbetstimmar, och nya arbetsformer kännetecknas dessutom av otrygghet på arbetsmarknaden, svag anknytning till samhället och fackförbunden och sämre förmåga för den arbetssökande att ställa krav. Det två-tredjedelssamhälle som en del debattörer under 1990-talet varnat för är idag verklighet.

En annan aspekt, som många äldre fått erfara, är att ny teknik inte bara kan möjliggöra utan även utestänga. För personer över 65 kan det vara krångligt att behöva ladda ner en app via sin G-Mail, koppla appen till sitt mobila Bank-ID, för att med sin webbkamera kunna ta foton av QR-koder för att kunna ta del av myndighetsdokument, buss- eller tågbiljetter. I synnerhet ifall de för att kunna betala sin tågresa förutom appen måste införskaffa mobilt Bank-ID, Gmail, Mobilt Internet och Smartphone. När myndigheter eller kollektivtrafik för att ”förenkla” kräver att medborgarna ska behöva införskaffa modern mobiltelefon tvingar de i praktiken medborgaren att av ett privat företag (vare sig det är Apple, Samsung, Sony Ericson eller Huawei) inhandla en sådan – i alla fall ifall de vill ta del av viktig samhällsservice.

Många äldre vill inte behöva lära sig hantera nya tekniska system och appar. Vissa vill heller inte stödja systemet eller vad det står för i termer av konsumism och tillväxt. Det finns även tiotusentals fattigpensionärer i Sverige som inte har råd att köpa nya mobiltelefoner. Det digitaliserade samhället är ett humanistiskt samhälle – för myndighetspersonal som i allt högre utsträckning slipper trilskas med jobbiga medborgare!

De utelåsningsmekanismer jag ovan beskrivit är i grund och botten I-landsproblem. Men det finns ännu mer problematiska inslag med IoT, speciellt rörande sårbarhetsfaktorn. En dag år 2014 började hundratals skrivare på amerikanska universitet började plötsligt producera Vit Makt-propaganda, på grund av den nynazistiske hackern Weev. Samma år saboterades tusentals digitalt anslutna kylskåp i Moskva och på andra ställen i Ryssland.

Vill vi ha en situation där hundratals hissar på svenska sjukhus plötsligt upphör att fungera? Eller tusentals självkörande fordon kring Stockholm drabbas av ett datavirus skickat av terrorister?

Dessutom är det elektroniska samhället i sig extremt sårbart, även om vi bortser från kreativiteten i mänsklig ondska. Det finns regelbundet återkommande kosmiska krafter med kapacitet att ödelägga den moderna civilisationen – vilket vi nästan fick uppleva under juli 2012. Vår sol, källan till allt liv, brukar få regelbundna plasmautbrott. Ibland råkar vår planet hamna i vägen för ett sådant, varpå vi brukar få se vackra norrsken över nästan hela himlen. Den senaste gången vi upplevde det var 1859.

Ifall solstormen juli 2012 skett bara några dagar tidigare, hade vi fått se samma sak igen. Förutom att få se ett minnesvärt ljusspel skulle merparten av allt elektroniskt på planetens yta stekts, med resultatet att merparten av världens datorer, mobiltelefoner, styrsystem och kretskort skulle skadats. Detta skulle år 2012 varit förödande, och närmast varit vad Y2K spåddes ha varit, med hundratals döda som följd.

Med IoT skulle möjligen effekterna av ett sådant plasmautbrott kunna innebära tusentals döda och en omfattande kollaps av samhällelig infrastruktur.

Frågan är om det är värt 5-10% mer tillväxt, varav 4/5 kommer gå till samhällets rikaste, att utsätta vårt samhälle för sådana risker? Det är märkligt och bestickande att så få samhällsdebattörer ifrågasätter den här utvecklingen.

Ett argument som ofta förs upp för omfattande digitalisering är att amerikanerna och kineserna håller på med sådana processer samtidigt som oss, och att vi, för att inte bli ”utkonkurrerade”, måste hoppa på tåget. Detta argument är märkligt, eftersom vi importerar från dessa våra konkurrenter, och därmed stimulerar deras ekonomier. Och frågan är på vilket sätt det är förödande för oss att de hamnar ”före” oss i termer av digitalisering.

Om vi pratar om konkurrens från ett militärt perspektiv så gör digitalisering närmast oss mer sårbara, som när en främmande makt hackade, tog över och opererade en del av hamnen i Göteborg under ett antal timmar 2018.

Om vi talar om att en brist på digitalisering skulle göra vår arbetsmarknad ”mindre dynamisk och flexibel”, så är frågan ifall det är dåligt för låg- och medelinkomsttagare. Är det bra eller dåligt för tjejen i kassan som förlorar jobbet men får billigare bananer när kassan automatiseras? Är det bra eller dåligt för tandläkaren som plötsligt får konkurrens av franska och indiska hygienister? Är det bra eller dåligt för lastbilschauffören som får sadla om till att bli matbud för Foodora eller kommunal timvikarie?

Frågan är också, mer prosaiskt, om vi är lyckligare idag?

Har Facebook gjort oss mer tillfredsställda med livet? Har Instagram fört oss närmare våra familjer? Har Tinder förbättrat våra kärleksliv? Är Bitcoin bra för miljön? Är Pornhub bra för självkänslan?

5G bör aldrig diskuteras som om det var ofrånkomligt, en naturkraft vi inte kan stoppa, som inte bara är odelat positiv utan även absolut nödvändig. År 1990 hade vi inte ens Internet, men Sverige var knappast ett primitivt stenålderssamhälle där alla levde i fattigdom och ignorans. Vi bör ifrågasätta nödvändigheten av den här samhällsutvecklingen, och vi bör problematisera 5G.

Annars kommer vi snart att få höra att det är absolut nödvändigt att vi alla stoppar in Neuralink-chip i huvet’, för att Elon Musk tycker det.

Och det värsta är att jag inte ens skämtar.

‍