Listan över städer som de senaste åren drabbats av terror är lång. Paris, Bryssel, Nairobi, Stockholm, Manchester, Kabul, Orlando, Teheran och St Petersburg är bara några. Efter att under många år i det vi kallar väst har varit nedåtgående antal terroroffer, har det de senaste åren ökat. Det gör också att det blivit, och med all sannolikhet kommer bli, en allt viktigare fråga framöver.


Efter terrorattacken 11 september 2001 så uppstod ett nytt paradigm. George W Bush inledde ”War on terror”, och inledde anfallskrig mot såväl Afghanistan som Irak. Krigen i sig kan knappast anses framgångsrika, världen har näppeligen blivit en säkrare plats, och det har haft stor påverkan både direkt och indirekt för otroligt många länder. Däribland Sverige, som haft både stationerad militär och hjälpt till i återuppbyggande.


Det har förts en debatt om terrorbekämpning alltsedan dess. De flesta åtgärderna har varit repressiva. Justitieminister Thomas Bodström i början av 2000-talet gav namn åt vad som kallades ”Bodströmsamhället”, då en rad övervakningsåtgärder kom på plats.


Målkonflikten är tydlig. Den personliga integriteten, friheten att slippa bli övervakad, och insikten att staten inte alltid är god och medborgarnas tjänare, utan kan ha egna syften. Men också värdet av en stark stat, för att garantera trygghet, rättssäkerhet, och ge upprättelse till våldsutsatta.


En del invänder att det inte går att stoppa terrorn. Att den som är beredd att ta sitt eget liv för att skada andra kommer lyckas, oavsett vilka åtgärder som sätts in för att förhindra det. I någon mening är det sant, det går aldrig att helt garantera fullständig säkerhet. Samtidigt så är det ställt utom tvivel att det också spelar roll vilka verktyg polis, säkerhetspolis och andra myndigheter har. Det har stoppat attentat som annars skulle ha gjorts.


Förra veckan presenterades en överenskommelse om terrorbekämpning, som regeringspartierna S och MP tillsammans med de borgerliga partierna stod bakom. Överenskommelsen är värd att läsa (och finns här: http://www.regeringen.se/49c54c/globalassets/regeringen/dokument/justitiedepartementet/overenskommelse-om-atgarder-mot-terrorism.pdf), och handlar om allt från säkerhet i den fysiska miljön, samverkan mellan myndigheter, sekretessregler och utvidgad kriminalisering av samröre med terrorism.


Synen på integritet har förändrats. De politiska åtgärderna under 2000-talet har säkert haft stor betydelse, men digitaliseringen har nog betytt än mer. Unga som vuxit upp under den här tiden är vana att klicka i rutan som godkänner en apps integritetspolicy utan att läsa texten, och de flesta oroar sig inte nämnvärt över det. Frågan är vad det innebär för oss som ändå ser ett stort värde av personlig integritet? Vilka områden är viktigast? Ingen vill ha ett fullständigt övervakningssamhälle, men var drar vi gränsen?


För oss gröna är det viktigt att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det finns inte ett svar mot terrorism, utan många och de måste samspela. Att bekämpa terrorism måste handla både om att ge polis, säkerhetspolis och försvar verktyg och resurser för att klara sina uppdrag, samtidigt som vi har ett fungerande civilförsvar, och ett förebyggande arbete som bedrivs brett och aktivt. Att vi motverkar radikalisering, att vi motverkar organiserad brottslighet, att vi främjar demokrati i bred mening, att vi bryter segregationen, att vi bejakar öppenhet och utbyten. Att vi som Jens Stoltenberg sa efter terrorattentatet på Utøya: ”Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet. Men aldri naivitet.”


Som gröna är det vår roll att tillse att politiken också på det här området är underbyggd av vetenskap och beprövad erfarenhet, inte ideologiska föreställningar. Det handlar också om att frihet och personlig integritet är högt på agendan. Det är inga lätta avvägningar, men de kommer bli allt viktigare framöver.