Vi lever i tider när röster hörs allt starkare om att vi människor gör bäst i att tänka på oss själva, röster som ställer människa mot människa på ett sätt som i det förlängda är farligt för ett samhälle. I tider som dessa tänker jag att vi behöver minnas vår historia. Minnas vad som en gång i tiden byggde Sverige starkt, vad som tog oss från att vara ett land i djupaste fattigdom till att bli ett av världens rikaste och mest välfungerande länder. Nämligen en tydlig gemensam ambition att bygga ett välfärdssamhälle. Ett samhälle där vi tar hand om varandra. Ett samhälle med ett yttersta skyddsnät. Ett samhälle vilandes på en grund av gemenskap och solidaritet mellan människor.


Den solidariteten har byggt Sverige oerhört starkt. Och den måste vi försvara i tider när röster höjs om att vi människor gör bäst i att se om vårt eget hus.


En av de viktigaste beståndsdelarna i vårt gemensamma välfärdssamhälle är socialtjänsten. Socialtjänsten uppmärksammas sällan medialt, och när så ändå sker handlar det ofta om när socialtjänsten har gjort något fel. Men varje dag gör socialarbetare, mycket i det fördolda, avgörande insatser i människors liv. Att stärka socialsekreterarnas förutsättningar att göra ett gott arbete är centralt för att människor i utsatthet ska få det stöd de behöver.


Få saker berör mig och de flesta av oss så mycket som barn som har det svårt. Ett barn som sällan får någon mat hemma och tror att det ska vara så i en familj. Ett litet barn som precis lärt sig gå och som slår sig och börjar gråta men ingen tar någonsin upp barnet och tröstar och håller om det. Ett barn som ständigt har ont i magen av oro för att mamma inte har några pengar. Ett barn som kräks på vägen till skolan bakom en buske efter att pappa sagt att de måste flytta igen, redan nu på fredag, och att han vet inte vart de ska ta vägen. Ett barn som varje natt plågas av skräcken för att skickas till Afghanistan, ett land han aldrig har varit i och där han inte känner någon och där han tror att han kommer att dö. Ett barn som sitter i sängen under täcket med lillebror medan pappa misshandlar mamma ute i vardagsrummet och som sjunger och ler mot lillebror för att inte visa hur rädd han är för att pappa ska slå ihjäl mamma.


För alla dessa barn som trätt in i vår värld med svåra förutsättningar har vi som samhälle ett ansvar, ett ansvar att ge skydd och stöd.


Därför är det centralt att vi har ett barnperspektiv med oss i allt socialt arbete. Inte bara de socialsekreterare som arbetar direkt med barn behöver ha ett barnperspektiv, också övriga delar inom socialtjänsten måste uppmärksamma barns situation. Det kan handla om att socialsekreterare som arbetar med vuxna med missbruksproblematik eller psykisk ohälsa också kan se om det finns ett barn i bilden som behöver stöd och hjälp. Eller att socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd uppmärksammar barns särskilda behov, såsom ekonomiskt stöd för att barnet ska kunna delta i fritidsaktiviteter tillsammans med sina kompisar.


Att ha ett barnperspektiv är oerhört viktigt, men lika viktigt är det att se barnets perspektiv, att lyssna till barnet. Att få göra sin röst hörd är inte bara en rättighet som varje barn har enligt barnkonventionen, det är också en fråga om kvalitet. En fråga om att vi genom att lyssna på barnet kan ge ett bättre stöd. Få mer förståelse för barnets situation och vad barnet behöver. Barns rätt till delaktighet handlar också om att lyssna till vad barn sammantaget säger om socialtjänsten, om vi lyssnar till många barn, vad säger de att vi kan göra bättre? Hur kan vi utvecklas och ännu bättre möta de barn vi är till för?


För barns uppväxt går inte i repris. Det är här och nu för det enskilda barnet.


Och vi har ett ansvar för att agera. Ett ansvar för att skapa ett socialt hållbart samhälle där barn ses som fullvärdiga medlemmar och kan göra sina röster hörda.