Vad händer i Miljöpartiet de Gröna? Opinionssiffror som pekar på svårighet att ta sig in i riksdagen i nästa val, oklart vad som är partiets politik och vad som är regeringens.

En del önskar att partiet krackelerar så pass att det försvinner. Andra, som vill partiet väl, oroas snarare över att så kan bli fallet. Ytterligare andra, som gillar grön politik, funderar på om partiet utvecklats - vilket inte minst Grön Ungdom tyder på - åt ett sätt som aldrig var meningen. Partier utvecklas ju. På gott och ont.

Den som varit med ett tag känner igen den situation där Miljöpartiet befinner sig idag.

Det har krackelerat förr, oro, för inte säga panik, har brett ur sig förr. När MP fick lämna riksdagen 1991 efter bara en mandatperiod var det just under en sådan period. Vilsenheten var stor. Som första nya parti på 70 år hade vi kommit in, som första åkte vi ur.

Partiet försvinner för alltid, skrockade de som avskydde vårt partis värderingar. Men det blev en omstart. Det var en ganska smärtsam process. Men det finns erfarenheter att hämta, bara man vill.

I en lätt mögelskadad skola byggde ett antal eldsjälar upp rikspartiet igen på den hållfasta grund som fanns bland gräsrötter som aldrig gav upp. De gräsrötter som bar på värderingar och drömmar om ett annat samhälle, alla de som slet ideellt, kommunpolitiker som aldrig gav upp.
Vi kom tillbaka 1994. Och det trots att valrörelsen pågick i ett land i fullt kaos. Ekonomisk kris, skenande arbetslöshet, neddragningar i skola och vård, femhundra procents ränta. Miljöfrågan var totalt frånvarande när vi gick in i valrörelsen. Med cirka två procent i opinionsstöd. Vi var uträknade. Våra profilfrågor helt bortsopade från dagordningen.

Det kan bli något liknande inför nästa val. Siffror under fyra procent. Och debatt som ligger mer i fas med andra partiers profilfrågor.

Då - 1994 - skruvade vi snarare upp den ideologiska profilen än försökte vara försiktiga för att inte såra någon. Vi drev miljöfrågorna stenhårt - de lyfte i valrörelsen - och profilerade stenhårt frågan om sänkt arbetstid och hur vi skulle tygla kapitalismen som urartat. Det var i den ekonomiska debatten partiet lyfte - men plattformen vi kunde ta avstamp från var trygg och stadig: alla de gröna kommunpolitiker och medlemmar som gjorde ett fantastiskt jobb. Dessutom fick vi tevetid igen.

Det goda man kan lära sig av detta är att det går att lyfta i en valrörelse genom att gå tillbaka till rötterna, mana till den fredliga kulturrevolution och de stora systemförändringar som grön ideologi bär.

Verktygen för att börja vrida utvecklingen finns ju där: sänkt normalarbetstid, tygla marknaden, basinkomst, mönstra ut skatt på låga inkomster, radikal miljöpolitik, hård kritik av de värsta dumheterna i EU, utmana krigsretorik och upprustning, kritisera värdlandsavtal, problematisera frihandel och globalisering, våga bli förbannade över orättfärdig politik.

Och, inte minst, var ärlig när det gäller miljö- och klimatpolitiken. Sverige ligger inte i fronten, vi ligger på tionde plats på listan över de som gör störst ekologiska fotavtryck per person. Våga vara ärliga! Visa att det inte räcker med borgerlig eller socialdemokratiskt dominerad politik, säg inte att marknaden, bolagen och Parisavtalet är på väg att lösa det som De gröna bildades för att genomföra. Det har sagts, och det är förfärligt.

Genom att låta som alla andra, försiktigt tassande som ger intryck av att partiet administrerar rådande system, strukturer och normer begraver företrädare på riksnivå partiet. Det var delvis det som skedde 1991, när partiet åkte ur. Det radikala, modiga språkröret då hette Jan Axelsson, han hölls snarare tillbaka än peppades för att våga, gruppledarna i riksdagen lanserades lika mycket och deras inställning var mer av att "verka regeringsfähiga" än att företräda den gröna revolution som vi faktiskt behöver. Det var inte deras fel, det fick stöd och gjorde det som majoriteten i en försiktig förvirrad valledning ville. Men MP blev utbytbart, blev ett av de andra. Rågången mellan De gröna och de andra värnades inte, den suddades ut.

Att klara upp situationen nu kräver mycket. Bland annat nästan total felfrihet hos företrädare och pressfolk - att tex begripa att signalord som "fotboja" inte skall användas. Men också sakliga såväl som symboliska rejäla framgångar i det politiska hantverket.

Bakom sig har man "klimatlagen" och Ojnareskogen, men också brunkolet, CETA, värdlandsavtalet, effektskatten - framför sig har man bland annat 1000 amerikanska soldater på Gotland under den svenska militärövningen Aurora i september, beslut om hur Vätterns skall skyddas från försvarsmakten, och debatt - orättvis eller inte - om fotbojor.

Det blir inte bekvämt att ta sig ur det man är inne i. Det blir smärtsamt. Men det kommer att gå. Förr eller senare. För partiets värderingar är tidlösa. Det gäller bara att våga stå för dem, känna tilltro till den egna ideologin, tilltro till kravet på grön kulturrevolution.

Det viktigaste är att språkrör är språkrör för partiet, inte i första, andra och tredje hand för den socialdemokratiskt dominerade regeringen.

Det tyngsta politiska kortet som till slut kommer att läggas är grönt. Det är där lösningar inför morgondagen finns. Det är i alla fall min övertygelse. Och den kan ingen ta ifrån mig.

Det gäller att stå upp för gröna värderingar, räta på ryggarna. Det gäller att våga värna den ideologiska rågången till de andra, inte sudda ut den.

‍