Döda ett landskap eller stötta biologisk mångfald?

Debatten om köttproduktionen går ofta het. Över tid har associationer till köttätande skapats där vi tycker att kött tillhör festen. Det märktes t.ex. inför nyårsafton där Aftonbladet utvärderade oxfiléer. Under den torra sommaren 2018 när grillningsförbud infördes, hördes röster som tyckte att friheten beskärdes. Det var deras rätt att få grilla. Grillning har gått till våra hjärtan som en festlig social sommarvana. Från söndagsstek till sommargrillande. Kött har gått från att vara lyxkonsumtion till mat vi kan äta flera dagar i veckan.

Debatten om kött har mestadels kretsat runt de utsläpp som det medför, där nötkött har högst. Debatten blir snabbt en känslomässig bomb där de som vill äta kött står enade tillsammans med branschens företrädare gentemot de som vill värna om klimatet. Samtidigt framställs nötdjur som räddarna av den biologiska mångfalden till den grad, att utan dem, så dödas ett landskap och det blir “stendött”.

Kött och biologisk mångfald
Köttproduktion har flera dimensioner; mat, klimat, markanvändning, biologisk mångfald, och inte minst inkomster, arbetstillfällen. Att det är mycket ekonomi i köttproduktion märks när vall är den gröda som odlas mest i Sverige. Köttproduktion kräver ju mat till djuren året om. Slåtter- och betesvall täcker ca 45 % av åkerarealen, vilket gav 1 075 821 hektar 2018. (Jmfr med näst största gröda, höstvete, på 394 450 hektar). Totalt fanns 1 466 295 nötkreatur i Sverige 2019

Det kan jämföras med den naturbetesmark som korna sägs upprätthålla vilket är på ca 450 000 hektar idag. Areal ängsmark på ungefär 9 000 ha. Av dessa visar Jordbruksverkets inventering av ängs- och betesmarker, att det finns 270 000 hektar värdefulla marker. 7 000 hektar är ängar och 229 000 hektar betesmarker.
Det är dessa hektar som används som intäkt för att kor bidrar till biologisk mångfald, vilket är oerhört mycket mindre arealer än vad vallen upptar. Men det nämns sällan i debatten. Även när vi talar om “betande av naturbetesmark”, så är det betande som pågår under sommarhalvåret. Vallodlingen är alltså vinterfoder. Vi bör också se att de 548 900 stycken får (juni 2019) som finns och de 355 500 hästarna (2017) behöver vinterfoder.  

Biologisk mångfald i vallodling
Vallblandningar består i huvudsak av 4-5 olika grässorter med vissa inslag av klöver (Jmfr att nu är 34 olika sorters gräs på rödlistan). Vallen slås flera gånger under sommaren och balas för vintern. Det blåser ytan på mat för de som lever på blommor. Den innehåller inte den mångfald av blommor som insekter t.ex. humlor, bin, fjärilar behöver, vilket drabbar andra arter högre upp i näringskedjan. Klöver framförs som räddaren, men klöver blommar inte hela säsongen. Den kan inte som enstaka växt betraktas som tillräcklig. Tillräckligt är när mat finns för insekterna hela säsongen av varierande slag som klintar, vädd… Precis som för oss, behövs en varierad kost för att upprätthålla hälsan. För vissa insekter behövs även deras värdväxter som t.e.x i fjärilarnas fall. Ingen värdväxt för larven, ingen insekt. Vall kan därmed ses som en gräsmonokultur och bidrar inte till biologisk mångfald.

Kampen för klimatet, eller om marknaden?
Idag forskas på att ge kor tång att äta, för att minska metanutsläppen. Att forskningen finns, visar att vi lägger ner resurser på det vi vill ha. Eller vad ekonomiska intressen vill fortsätta tjäna pengar på. Alternativ till kött växer fram. Här syns även växtbaserade alternativ där råvaran kan odlas i Sverige. Det växer fram en lika stor marknad med ekonomiska intressen inom denna bransch, som för köttmarknaden. Så här står vi. Klimatfrågan ställs mot köttätandet medan korna sägs borga för biologisk mångfald. Men stämmer det? Med den enorma areal som går till enahanda vallodlingar?

‍
Vad skulle hända om?
Vad skulle hända om fler ängsmarker restaureras? Förvisso är det som sker till viss del. Men kommer då vallodlingarna att försvinna? Fortfarande behöver djuren vinterfoder. Man kan tänka sig att restaurera ängsmarker som inte betas av nötdjur utan hävdas med slåtter i slutet av sommaren och används till vinterfoder. Men detta foder skulle inte ge det näringsupptag som behövs i nuvarande köttproduktion (nöt). Så ju fler betande djur, desto mer vinterfoder och grovfoder behövs.

Om vi då minskar köttkonsumtionen ännu mer? Ja, rent krasst hade delar av branschen fått ställa om (men det gäller ju många branscher). Mark kan frigöras för annan användning t.ex. mat som går direkt till oss människor. Intressant är olika forskningsprojekt som tittar på nya grödor för jordbruket och perenna grödor. Här finns även möjlighet att stödja pollinerare via grödorna. Mark kan restaureras till ängsmark som ger mer biologisk mångfald och som sköts via slåtter. Det som skördas kan utgöra foder till andra än nötdjur. Energigrödor är ett alternativ. Det kan minska belastningen på skogen. Vi kan även återbeskoga vissa delar. Det skulle inte heller skada att, i vår fragmenterade värld där vägar slår sönder landskapet, förvilda och binda ihop en del mark för vår fauna. Vi kan slå ihop flera mål som självförsörjning, mångfald och minskade utsläpp.

Förmodligen provocerande tankar... Men det är dags att se, att debatten om kor och öppna landskap bara är en del av sanningen.

Andra argument för nötdjur
Andra argument pläderar för kon då koldioxid kan bindas i marken. Argumentationen ställer klimat mot biologisk mångfald. Då får vi minnas hur många hektar det handlar om, mängden nötdjur och hur fördelningen naturbetesmark kontra vallodling ser ut. Vad är då den mest effektiva kolbindaren per hektar; kobete eller skog? Var det inte minskade nettoutsläpp vi behövde?
Andra argument framställer kon som en producent till våra energibehov som t.ex. biogas genom sin spillning/gödsel. Återigen ett resonemang som kräver fler överväganden då hela vallodlingen kräver energi de 2-3 gånger per sommar den skördas. Blir det något “överskott” på energiproduktionen?
Ett annat argument är att en stor andel av de svenska idisslarna finns utanför de stora slätterna där det är svårt, för att inte säga ekonomiskt omöjligt, att bedriva lantbruk utan djur. Vilket reser fler frågor, då statistik visar att den största koncentrationen av idisslare finns i Skåne och Västra Götaland.  
Sättet att argumentera är att vi ska ha kon för köttets skull och därefter letas efter fördelar som rättfärdigar detta. ...vi har hitintills inte hört någon som har nötdjur för biogasens skull…

Kalkylerna växer folk ovanför huvudet. Men ett vet vi, utan naturliga fungerande ekosystem klarar vi inte klimatproblemet. Fungerande ekosystem höjer resiliensen mot klimatförändringar. Det gör att vi bör höja blicken och se frågan ur ett helt annat perspektiv där ekosystemtjänster kommer i fokus. Ser vi detta sedan utifrån ett landskapsperspektiv där vi stärker ekosystemen, kan stor nytta göras för både klimat och den biologiska mångfalden. Trots allt, det är negativa utsläpp som behövs parallellt med en högre självförsörjningsgrad avseende mat. Ett sådant resonemang skulle förändra vårt behov av nötdjur.

Kan vi använda marken på ett bättre sätt för att stötta den biologiska mångfalden och rent av klimatet också? Eller ska vi fortsätta att upprätthålla en industri av foderomvandlare med klimatet som intäkt?
I så fall bör vi på allvar fundera på vad det innebär att döda ett landskap, oavsett hur många nostalgiska beskrivningar vi får oss till livs.

Lena Wallin
debattör GO, markägare, projekt humlor-fjärilar

Timbro - Att döda ett landskap