Den 25 maj 2016 beslutar den svenska riksdagen att godkänna ett ”samförståndsavtal om värdlandsstöd” med Nato, den nordatlantiska militäralliansen. Den svenska opinionen kring frågan om en eventuell svensk anslutning till Nato är då sedan länge delad. Av de åtta riksdagspartierna pläderar 2016 de fyra allianspartierna starkt för medlemskap medan de övriga fyra säger sig vara emot. Frågan om varför en stor majoritet inom MPs riksdagsgrupp ställde sig bakom avtalet fortsätter att konfundera många.

Både bland förespråkare av och motståndare till Nato-medlemskap uppfattas värdlandsavtalet som ett steg mot ett sådant. Detta framhålls också av talare i riksdagsdebatten den 25 maj. Nato-militärer har i och med avtalet i praktiken all den tillgång till svenskt territorium som de kan önska sig. Hur kan några hävda att detta är ett steg in i Nato medan andra påstår motsatsen? Hade bland annat den frågan kunna klargöras genom mer tid för utredande och debatt innan riksdagen gick till beslut? Visserligen hade en omfattande analys presenterats i början av 2016 av Lars Ingelstams privata Nato-utredning. Den blev dock tyvärr alldeles för litet uppmärksammad och omdebatterad bland riksdagens beslutsfattare.

En fråga av avgörande intresse är naturligtvis om detta avtal om Nato-samarbete ökar eller minskar riskerna för militära eller politiska konfrontationer i Nordeuropa. Hur påverkar avtalet de långsiktiga relationerna mellan Sverige och Ryssland? Hur vill befolkningarna i dessa länder se de svensk-ryska förbindelserna utvecklas?

Vad säger freds- och konfliktforskare om olika konsekvenser av avtalet? Kan de utifrån forskning eller kanske beprövad erfarenhet säga något om detta? Finns det överhuvudtaget några forskare med specialisering på fredsfrämjande och konflikthantering som har något specifikt att säga om denna för ett par hundra miljoner människor i Norden, Baltikum och Ryssland så viktiga fråga?

Det är endast en enstaka debattör den 25 maj 2016 som åberopar någonting som har att göra med resultat av konfliktforskning. Det är Annika Lillemets och jag undrar hur det kan komma sig att just hon gör det och ingen av de övriga talarna. I många sammanhang där osäkerhet råder anses det angeläget att utgå från forskningsförankrad kunskap eller åtminstone från vad som kallas beprövad erfarenhet. De tre största partierna i riksdagen företräds i debatten av Åsa Lindestam, Hans Wallmark och Björn Söder, regeringen av försvarsministern Peter Hultqvist. Hur kommer det sig att ingen av dessa har något att säga om vetenskap och beprövad erfarenhet i detta viktiga sammanhang?

Det finns mängder av andra frågor som läsare kan tänkas få som tar del av de drygt etthundra inläggen i riksdagsdebatten i maj 2016 om Nato-avtalet. Hur kommer detta att påverka den fredspolitiska utvecklingen på kort och lång sikt? Kommer det till exempel att bidra till att angelägen dialog mellan Nato, Sverige, Finland och Ryssland utvecklas i positiv eller negativ riktning?

Hur viktig är frågan om Sverige och Finland finns i eller utanför Nato för olika intressen och grupper i Ryssland? Några före detta svenska försvars- och utrikesministrar har vitt skilda uppfattningar om hur de freds- och säkerhetspolitiska samtalen bör föras med ryska myndigheter och medborgare.

Tyvärr finns inga före detta fredsministrar som utifrån egna erfarenheter från gångna decennier kan reflektera över vad en fredspolitiskt specialiserad ”förnuftets röst” i denna Trump-tid borde kunna bidra med. Den förre utrikesministern Hans Blix, den tidigare försvarsministern Thage G Peterson och den tidigare utbildningsministern Carl Tham fortsätter att tala för dialog och gemensam säkerhet. Världen skulle må väl av att Barbara Lee fick större stöd i USAs kongress för sitt förslag om ett fredsdepartement i Washington, DC. Om Jeremy Corbyn blir brittisk premiärminister blir sannolikt Fabian Hamilton Europas förste fredsminister. Under tiden hänger kärnvapen- och terrorhot över hela världen. Sverige slösar ytterligare miljarder på militär upprustning samtidigt som många andra välfärdsbehov inte kan tillfredsställas, såsom att funktionshandikappade berövas välbehövlig hjälp.

Vad som förefaller uppenbart är att den fredspolitiska debatten kommer att fortsätta och att den svenska Nato-opinionen även framöver kommer att vara splittrad. Särskilt när det gäller livsviktiga frågor bör livsviktig kunskap framforskas, presenteras och debatteras. Som Håkan Larsson har uttryckt det: Den senaste MP-kongressens beslut att säga nej till den fredspolitiskt pragmatiska opinionen inom MP var ”en stor fadäs”. Kanske MPs nya fredspolitiska talesperson Emma Nohrén vill berätta om sin syn på hur skadeverkningarna av Nato-avtalet ska kunna begränsas. Det skulle vara välgörande.