Beslut kan tas i demokratisk ordning – eller i annan ordning. De handels- och investeringsavtal som EU nu förhandlar med USA (TTIP) och redan färdigförhandlat med Kanada (CETA) gäller ytterst vilken beslutsordning vi vill ha under detta sekel: demokrati eller något som ligger bortom folkstyret, postdemokrati.


Reglerna för världsekonomins flöden av varor, tjänster och investeringskapital formar i hög grad våra samhällen. Frihandelsavtal som TTIP, CETA och liknande avtal på andra håll i världen riskerar bli till tvångströjor för demokratiskt beslutsfattande. Multinationella koncerner och deras advokatarméer kommer att kunna lagföra länder som inför strängare miljölagstiftning eller återkommunaliserar verksamheter, likaså riskerar skärpt arbetsmiljölagstiftning att utmålas som handelshinder.


Den globala makteliten avfärdar den här sortens farhågor som fladdrande hjärnspöken. Vem kan tro på stolligheter som att tobaksbolag skulle kunna stämma en stat som vill införa reklam och logotypfria cigarrettpaket eller att energibolag skulle kunna kräva skadestånd av ett land som beslutar om kärnkraftsavveckling? Hur osannolikt det än låter så har detta redan inträffat inom ramen för bilaterala investeringsavtal, som möjliggjort för Philip Morris att lagföra Australien för en planerad skärpning av landets tobakslagstiftning och för Vattenfall att kräva skadestånd på 4,7 miljarder euro av den tyska staten för beslutet om kärnkraftsavveckling.


Australien vann till slut, denna gång. Bolagets syfte att skrämma tre andra länder från att införa liknande lagstiftning uppnåddes däremot. Viktigt folkhälsoarbete försenades med flera år av dessa rättsprocesser.


Den här sortens ärenden avgörs i internationella skiljedomstolar vars beslut inte går att överklaga, ens i högsta domstolen. Konfliktlösningsmekanismen betecknas ISDS (Investor-State Dispute Settlement), även om den i CETA döpts om och tillåter viss begränsad insyn. Veolia har stämt Egypten för att landets regering beslutat höja den lagstadgade minimilönen. Den amerikanska gruvkoncernen Renco har stämt Peru för att landets regering vill att företaget åtgärdar giftiga utsläpp från sitt smältverk i La Oroya, vars invånare utsätts för betydande hälsorisker.


Hot om jättelika skadestånd riskerar lägga en våt filt över åtskilligt av det som hittills utgjort normalt parlamentariskt lagstiftningsarbete, alltifrån stärkt konsumentskydd till främjande av anställdas rättigheter. Förespråkarna hävdar att det nya CETA-avtalet begränsar möjligheten till vinster i domstol för bolagen. Men de har missförstått funktionen med ICS, det följer en ny trend där företagen förlorar oftare, men oftare offentliggör enorma skadeståndskrav och mer sällan söker förlikning. D v s syftet de har med att kunna stämma stater är politiskt, att skrämma länder att inte våga fatta beslut, eller att skrämma andra länder medan en rättsprocess pågår mot ett land. Skiljedomstolarnas roll övergår från att döma ut ekonomiska skadestånd till att bli företagens politiska gren.


Det finns en anledning till att stora delar av såväl fackföreningsrörelsen som miljörörelsen på båda sidor av Atlanten är djupt engagerad i kampen mot TTIP och CETA. DGB och AFL-CIO, som är LO:s motsvarigheter i Tyskland respektive USA, står högst upp på barrikaderna i kampen mot den marknadens överhet som nu hotar.


Dessutom ger dessa avtal en gräddfil in i lagstiftningsprocessen och särskilda mötesgrupper sätts upp där företag får chans att kräva omförhandling av redan gjorda kompromisser i lagstiftningen när de tycker att handeln störs. Istället för normal demokratisk debatt ska utländska företag först få säga sitt och kanske stoppa bra förslag innan vi andra får diskutera dem.

Desto egendomligare att svenska LO lämnar walkover i denna avgörande demokratistrid och i stort sett bara ekar Svenskt Näringslivs ståndpunkter.


Det snabbt växande motståndet i land efter land medför förhoppningsvis att TTIP går samma öde till mötes som MAI-avtalet en gång gjorde och aldrig genomförs. CETA är redan färdigförhandlat och godkänt av både Kanada, ministerrådet och EU-parlamentet. Det måste dock godkännas av alla EU-ländernas parlament innan det gäller fullt ut. Redan har 40000 USA-baserade bolag kontor i Kanada så de kan lika gärna använda CETA som TTIP.


Frihandel är inte liktydigt med fri handel, vilket företag i utvecklingsländer som försöker exportera förädlade varor till rika västländer smärtsamt får uppleva. Frihandel är i verkligheten extremt reglerad handel, där det som regleras är den fria demokratin för att den ska begränsas så att standardiserade multinationella företag ska slippa anpassa sig efter lokala konsumenter och regler. Sedan påstås det att det är de ”snälla” småföretagarna som är vinnarna.


Det finns redan nationella förvaltningsdomstolar, högsta domstolen, Europadomstolen etc. De duger åt alla andra, de får duga åt utländska företag också. Är rättsväsendet korrupt är det bättra att rätta till det än genom specialdomstolar för utländska företag. Avtalen går mycket ut på att acceptera andra länders regelverk som sina egna, varför då inte också domstolarna?


Kommerskollegium har gjort en granskning och de kom fram till att det mesta är frid och fröjd. Detta står i stark kontrast till de hundratals professorer i internationell rätt och domare runtom i EU som i skarpa ordalag kritiserar dessa avtal. Egentligen håller jag med om de flesta av kommerskollegiums beskrivningar av avtalet, men tillsammans med hundratals forskare och folkrörelserar drar jag, helt andra slutsatser av hur det påverkar oss.


I den regeringsförklaring som Stefan Löfven läste upp vid Riksmötets öppnande den 13 september heter det:


Regeringen stödjer att EU inom kort undertecknar ett nytt handelsavtal med Kanada. Förhandlingarna med USA kring handels- och investeringsavtalet fortsätter. Målet är ett så ambitiöst avtal som möjligt samtidigt som möjligheten att upprätthålla och stärka skyddet för löntagare, miljö, människors och djurs hälsa säkerställs. Avtalen ska respektera demokratiskt fattade beslut. Sverige ska vara ett föregångsland för fri och rättvis handel.


Då dessa båda avtal just kännetecknas av att inte respektera demokratiskt fattade beslut försöker regeringen här sitta på två stolar samtidigt. En rödgrön regering som ställer sig bakom CETA och TTIP – istället för att kräva omförhandlade avtalstexter som inte bakbinder demokratin – är per definition inte längre rödgrön. Det är därför avgörande för hela det rödgröna projektets trovärdighet att den proposition som förväntas inom kort otvetydigt utgår från folkstyrets principer


Handel är ett hjälpmedel, inte en dogm som alla andra intressen ska vika sig för. Nyliberalismen från 80-90-talet har nått vägs ände. Det är dags att släppa den politik som ökat utsläppen och ökat klyftorna och ha en handelspolitik som gynnar flertalet. Det är av yttersta vikt att vi arbetar för avtal som inte sätter onödiga hinder för handeln, men att den som i slutändan avgör är varje lands demokratiskt fattade beslut, inte skiljedomare som tjänar pengar på fortsatta rättsprocesser.