Ja, vad ska man egentligen göra av Roy Scranton? Klimatdebattören som nyligen var på Sverigebesök och rönte uppståndelse, bland annat efter att ha sagt att Greta Thunbergs strejk med säkerhet kommer att misslyckas. Även om man är fullt införstådd med klimatförändringarnas potentiella konsekvenser är intervjun något av en käftsmäll. Det är Roy Scranton, pessimisten, som talar. Ingen hoppingivande slutkläm, inget ”men det går om vi kan” à la Johan Rockström, bara ett oavvänt stirrande rakt in i tomrummet. Scranton avslutar intervjun med att säga att han är deprimerad efter att ha hållit för många föredrag om klimatkrisen och tycker att man ska ägna sitt liv åt att meditera och njuta av den sista fågeln:

‍https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9m73l9/thunbergs-projekt-ar-domt-att-misslyckas
‍

Ridå.

Nej, lättuggad framtidstro och banalt hopp är inte Scrantons melodi. Hans ärende är det motsatta. De som läst Scrantons böcker – Learning to Die in the Antrophocene och We’re doomed, now what?– blir knappast förvånade. Tvärtom är det den här realismen eller, om man så vill, svartsynthet, som gör Scranton värd att ta sig an.

Vissa saker är dock viktiga att hålla i minnet för att förstå Scrantons tänkande, framför allt hans levda erfarenhet av krig. Scranton var soldat under Irakinvasionen i början av 2000-talet och den upplevelsen har präglat honom. Djupt. Döden, i en konkret och verklig mening, är ständigt närvarande i det han skriver, ett konstant hot som han aldrig skakar av sig (vilket man väl knappast kan hålla emot honom). Klimatkrisen innebär för Scranton något mer än ”bara ”havsnivåhöjning, torka och insektsdöd, det värsta glöms nämligen alltför ofta bort: det förändrade klimatet kommer att kasta ut världen i ett tillstånd av ständiga, blodiga krig. Ni förstår inte vad vi har att göra med, verkar han säga, det är våldet som är det farliga, våldet är det verkliga hotet.

Och man kan väl bara hålla med. De av oss som inte har varit med om krig förstår antagligen inte hur lätt de kan bryta ut, eller hur snabbt de kan förstöra ett samhälle. Men man ska minnas det här när man läser Scranton – hans världssyn är inte neutral (vems är det?), den är starkt präglad av en viss specifik, och mycket omskakande, upplevelse. Och som en följd av det kommer han alltid att välja det mörkaste alternativet, när han ställs inför potentiella framtidsscenarier.
   

Roy Scrantons tes är enkel: klimatförändringarna har redan gått såpass långt, och spiraleffekterna är redan såpass garanterade, att vi inte längre kan förhindra en civilisatorisk kollaps. Sammanbrottet kommer att ske. Det betyder inte apokalypsen kommer att bryta ut imorgon, utan snarare att våra barn och barnbarns värld kommer att vara fundamentalt annorlunda, och sämre, på sätt som vi idag omöjligt kan förutsäga. Och ju snabbare vi accepterar den här bistra sanningen, desto snabbare kan vi ställa om vårt samhälle och våra liv utifrån den.

Dagens människor måste vara en bro, skriver Scranton, mellan generationerna. Vi måste vara de som möjliggör och ger plats åt den framtida värld som ska komma, den värld som måste få en chans att komma. Vår uppgift är inte längre att hindra något ifrån att hända, utan att ta hand om vår mänsklighet ståendes mitt i det som redan händer, så att de mänskliga värdena kan bäras in i framtiden, någorlunda intakta och oskadda. 

Det är i mina ögon de här resonemangen som gör Scranton värd att läsa. Hans böcker präglas, i all sin pessimism, av en djupgående tro på vikten av att inte överge vår mänsklighet, särskilt inte när vi ställs inför gigantiska existentiella utmaningar. 

Scranton återkommer gång på gång till att vår situation inte är så unik som vi tror. Människan har aldrig haft några garantier för någonting, utom att livet kommer ta slut och att solen någon gång kommer att äta upp jorden. Vi är ändliga varelser. Men i detta finns också tröst: allt ska en gång förvittra och dö, ja, men innan dess ska vi leva. Och vi måste välja vilka vi ska vara. På det sättet aktualiserar klimatkrisen bara den grundläggande existentiella frågan om hur vi skapar mening i våra dödsdömda liv. Ja, we’re doomed, now what?

Det är ur denna synvinkel man ska förstå Scranton när han säger att Thunbergs projekt är ”dömt att misslyckas”. Att förneka det uppenbara – att dagens civilisation och biosfär är bortom räddning – blir för Scranton att ljuga för sig själv, och att blunda inför något som är nästan lika ofrånkomligt som vår egen död. 

Och om Thunbergs projekt tolkas som att hålla oss under 1.5 graders uppvärmning, ja, då är loppet med förkrossande stor sannolikhet kört. (Det betyder inte att vi ska sluta jobba mot det, bara att vi samtidigt kan konstatera: Vi kommer nog att skjuta över målet.) 

I en bredare mening undrar jag dock om inte Scranton borde ta ytterligare en titt på Thunberg, för om hennes projekt snarare tolkas som att syfta till att påbörja och genomföra en nödvändig omställning, att minska skadan, att se till att så få människor (och djur) som möjligt utplånas – ja, visst är det då möjligt att nå verklig framgång, om än inte fullständig sådan.

Varje förändring vi idag genomför för att nå 1.5-gradersmålet kommer också ofrånkomligen att rusta oss inför en värld där vi inte når målet. Det är omställningar som kommer ha positiva konsekvenser för våra barnbarn. Detta kan vi säga med säkerhet. 

Och att ställa om, att lära oss själva och vår omgivning att leva hållbart, som om den framtida världen redan stod på tröskeln, är det inte just detta som Thunberg sysslar med? Är hon inte en del i den bro som Scranton efterlyser? 

‍

‍