Gröna inställningar anklagas eller hyllas ofta för att vara flummiga, mesiga och mjuka – och det är sant att gröna företrädare ofta har en utåt sett mjuk estetik och framtoning.

‍
Sanningen är dock den att en grön verklighetsuppfattning, oavsett vilken ton företrädaren använder sig av, knappast är en flummig, känslobaserad subjektivistisk verklighetsbild. I grund och botten bygger den gröna världsbilden på ett axiom grundat i hårda, objektiva fakta som inte bryr sig om några känslor.

• Gassammansättningen i atmosfären har en påverkan på Jordens klimat.
• Klimatet påverkar väderleksförhållanden, temperaturer och havsnivåer.
• Matjordars näringsinnehåll påverkar deras bördighet, bördigheten påverkar hur mycket mat som kan produceras.
• Biodiversitet är oerhört viktigt för Jordens återhämtningskapacitet.
• Vi är snart åtta miljarder människor som ska dela på denna Jords resurser.
• Nya, effektivare tekniker har oftast resulterat i större, inte mindre yt-  och resursutnyttjande.
• Idag nyttjar vi mer resurser och yta än planeten kan hantera.

Nära nog alla frågor som gröna är de första att peka ut rör naturvetenskapliga snarare än samhällsvetenskapliga frågor. Den uppenbara slutsatsen av alla dessa fakta visar att ett ekonomiskt system byggt på och beroende av exponentiell tillväxt är inkompatibelt med våra långsiktiga ekonomiska intressen – vilka snarare handlar om att bibehålla Jordens förmåga att tillgodose våra behov.

Det är här som det börjar uppstå sprickor i den gröna rörelsen, och den största av dessa sprickor – som kontinuerligt fortsatt växa sedan 1970-talet – är den rörande huruvida frikoppling är möjligt, dvs att nya teknologier kan ersätta miljöförstörande teknologi och möjliggöra en samexistens av ett kapitalistiskt ekonomiskt system och en hållbar värld.

Konflikt

Jag kan ha fel, ifall vi lyckas skapa Star Trek-replikatorer eller på en aldrig tidigare skådad skala lyckas exploatera solsystemets resurser (exempelvis genom att flytta vår matproduktion till Månen och ha automatiserade självreplikerande robotar som plockar genmodifierade självlysande tomater i stora växthus under 2050-talet). Men inte ens de hypotetiska potentiella teknologier som folk faktiskt talar om idag, som fusionsenergi, kan lösa problemen med vårt ytutnyttjande och med förlusterna av biodiversitet. Under alla förutsättningar där vi fortsätter vara en art beroende av vår hemplanet kommer vi att behöva ett globalt ekologiskt budgettak i någon form.

Den hegemoniska ideologi som idag tillämpas i hela världen, från det humanistiska Sverige till det kapitalistiska USA och det socialistiska Vietnam, bygger på ett ekonomiskt system karaktäriserat av följande drag:

• Fiatpengar (pengar som skapas genom privata bankers utlåning av pengar och penningökning med hjälp av inbetalad ränta).
• Ekonomisk tillväxt.
• Stora multinationella företag som rationaliserar produktion och som ägs av investerare vilka söker maximal avkastning.
• Politiker som eftersträvar maximal tillväxt genom en globaliserad, öppen marknad.
• Bindande frihandelsavtal som ska förhindra att stater inför handelshinder, tullar och andra restriktioner för företag, som lagar för att skydda miljön eller människor.

Vi kan kalla detta system för ”nyliberalt” (även om libertarianer kan protestera då det av olika skäl inte anses vara ”äkta kapitalism”).

Legitimiteten hos detta system baseras på att ökad tillväxt innebär en växande medelklass i utvecklingsländer och därmed högre levnadsstandard. Även om detta är en sanning med modifikation (exempelvis har den minskande mängden extremt fattiga lika mycket att göra med att en dollar år 2020 är betydligt mindre värd än en dollar 1980 som med den ökade tillväxten) så finns det en poäng i det yttrandet. Ofta brukar legitimiteten dras upp ett varv till, med det fullkomligt vansinniga påståendet att befolkningen i Asien, Afrika och Latinamerika måste uppnå västerländsk levnadsstandard innan vi ska fokusera på global omställning.

Inget ont om den fattiga, arbetande världsmajoriteten, men om alla ska kunna leva som en typisk medelsvensk anno 2020 så kommer det krävas mer än ett jordklot för mänskligheten, och med tanke på att det världsekologiska systemet rör sig mot kollaps… så är det högst osannolikt att exempelvis Uganda kommer nå den nivån innan dess.

I debatter med systemapologeter inom den gröna rörelsen så brukar de oftast kasta in handduken vid detta läge, och tillstå att deras motståndare har rätt. ”Men”, säger de som en sista eftersläng, ”vi har inte tid att byta till ett alternativt ekonomiskt system, och makthavarna kommer ändå inte tillåta det, så därför måste vi arbeta med vad vi har och tro på tekniska lösningar. Och det är ju inte som att det finns ett alternativt ekonomiskt system”.

Talpis venandi

De där tre ovanstående argumenten är vad denna artikel ämnar slå ner på. Vi kan börja med det sista argumentet, som egentligen ofta dyker upp i två inkarnationer.

Antingen: ”Föreslå/skapa ett nytt ekonomiskt system och kom tillbaka sen”, eller ”det finns inget annat ekonomiskt system föreslaget”.

Inom och utanför den gröna rörelsen har det sedan 1970-talet dykt upp otaliga teoretiker som föreslår alternativa ekonomiska system. Tidsbaserade pengar, doughnut economics, distributism, ekosocialism, parecon, energy accounting (som jag själv förespråkar att vi bör se närmare på, se eosnord.se för mer information) och många fler vilka är ämnade att lösa vad de uppfattar som problem orsakade av det kapitalistiska systemet.

Notera att jag inte nämnt planekonomi som ett alternativ, även om det finns människor som föreslår planekonomiska lösningar – som exempelvis The Venus Project. En inte allför ovanlig variant av ”inget-annat-system-alternativet” formuleras utifrån premissen att det bara finns två system, planekonomi och marknadsekonomi, och marknadsekonomi är per definition alltid kapitalism i dessa människors huvuden.

Principer för ett grönt ekonomiskt system

Många av förespråkarna för idén att det inte finns eller kan finnas något annat ekonomiskt system, skulle som krav på ett nytt ekonomiskt system ställa att det i alla områden måste antingen vara bättre eller likvärdigt med sentida kapitalism, och garantera samma levnadsstandard fast med grönt tänk.

För ett grönt ekonomiskt system skulle dock den grundläggande principen vara att man inte utnyttjar mer resurser än vad Jorden kan förnya. Det viktiga är inte – eller borde inte vara – hur resursförbrukningen hålls under en viss nivå, bara att den hamnar under den nivån. Kretsloppsekonomier, modulär produktion, hållbarare produkter och reducerad konsumtion bör alla nyttjas för att uppnå det målet.

Det är möjligt att levnadsstandarden skulle hamna på en lägre nivå i en värld med ett globalt ekologiskt budgettak, i synnerhet eftersom en sådan världsordning för att vara rättvis och legitim skulle förutsätta en utjämning av inkomstnivåerna mellan Nord och Syd, vilket innebär att infrastruktur och livskvalitet i Syd ska höjas medan Nord måste förbruka mindre resurser.

Å andra sidan kan vi ställa oss frågan huruvida vi i Sverige skulle må så fruktansvärt mycket sämre med en levnadsstandard på 1950 års nivå kontra en levnadsstandard på 2020 års nivå? Vi har i dagsläget (med ett växande antal undantag på grund av den sönderfallande välfärdsstaten) en ganska lång trappa att falla ner innan vi hamnar på 1950-talets inkomstnivå – vilket vill säga, vi ska inte behöva oroa oss för att hamna på haitisk nivå.

På tal om haitisk nivå är det risk för att det kommer vara slutpunkten för det nuvarande ekonomiska experimentet om det tillåts fortsätta undergräva förutsättningarna för framtida mänskligt välstånd. Det mest sannolika utfallet av den vankelmodiga, rätt uppgivna väg vi idag tycks ha valt att fortsätta på är nämligen inte mänsklighetens undergång, utan att vi kommer hamna i en situation där merparten av mänskligheten kommer leva betydligt fattigare, med betydligt större inkomstklyftor och orättvisor än idag.

”Men makthavarna då?”

Det andra argumentet är att ”makthavarna inte kommer tolerera en övergång till ett nytt ekonomiskt system”.

Där, erkänner jag, har systemanhängarna helt rätt.

Politiska, institutionella och ekonomiska makthavare idag är ideologiskt och intressemässigt helt uppslukade av paradigmen globalisering, frihandel och tillväxt. Ofta rör de sig obehindrat mellan karriärer som politiker och lobbyister, och många västerländska expolitiker dyker upp som föreläsare med miljoner i arvode.

För de flesta av dem är det konceptuellt och ideologiskt lika omöjligt som det är för en fisk att föreställa sig oceanen utan vatten att föreställa sig en värld bortom det nuvarande ekonomiska systemet.

Slutsats

För att vi gröna ska kunna få gehör för en värld som bygger på rimliga principer och grundläggande sunt förnuft är det mycket möjligt att vi måste bygga upp parallella institutioner där ett alternativt framtida ledargarnityr kan få möjlighet att lära sig sköta samhällen, liksom att vi oupphörligen bör ägna oss åt folkbildning fokuserad på massorna.

Framförallt måste vi avlegitimera ett antal väldigt farliga idéer:

• ”Miljöproblemen är tekniska, inte ekonomiska”.
• ”Tillväxten har oupphörligen gått upp sedan början på 1800-talet och kommer därför göra det i all evighet.”
• ”Levnadsstandarden mätt i BNP per capita har oupphörligen gått upp sedan början på 1800-talet och kommer därför göra det i all evighet.”
• ”Frikoppling bör vara vår strategi för att få till hållbar grön tillväxt.”

De där idéerna är felaktiga, otillräckliga, förlegade och bygger i en del fall på rent sofisteri snarare än vettig argumentation. Ju längre tid vi låter bli att bemöta dem hårt, koncist och framförallt tydligt, desto mer bidrar vi till att fördröja en hållbar framtid för hela mänskligheten.

Ju snabbare de där idéerna förpassas till historiens soptipp, desto snabbare och smärtfriare kan vi uppnå en hållbar framtid för hela mänskligheten.

‍