Många inom borgerligheten pekar på kärnkraften som en frälsare i kampen för klimatet, men bara reaktorer löser inte krisen. Kalle Hedström Gustafsson efterlyser en borgerlighet med visioner som sträcker sig längre än Barsebäck.

En märklig vår och sommar i klimatdebattens land. Det går knappt att nämna ordet koldioxid utan att en borgerlig politiker börjar vifta med en bild på Barsebäck.Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor gör kärnkraften till huvudpunkten i sin klimatpolitik (DN Debatt 15/5) och moderaten Tomas Tobé skriver vredgat på Twitter(5/4): ”Miljöpartiet har ingen politik för att rädda klimatet så länge deras ideologiska motstånd till kärnkraft består.” Vojne vojne. Om Tobé höjer tonläget mer lär han väl gå upp i ljudregistren som bara kan höras av småbarn och fladdermöss.

  Vi borde ha satsat mer på kärnkraft förut och vi satsar för lite nu. Bristen på dessa satsningar är anledningen till att vi inte lyckas minska utsläppen och de som inte vill satsa på kärnkraft har förlorat all trovärdighet i klimatfrågan. Ungefär så lyder resonemanget.

 Innan vi går vidare: det var fel att stänga de svenska reaktorerna och det är fel att stänga fler. Sverige har klimatvänlig el som en direkt följd av kärnkraft och vattenkraft. Kärnkraftsmotstånd är i dagens läge inte en vettig position för den som räds klimatförändringarna – riskerna med kärnkraft bleknar i jämförelse.

 Men att gå från detta till att kärnkraften i sig erbjuder en lösning? Snömos. I sin senaste rapport, framlagd i höstas, upprepar FN:s klimatpanel IPCC samma sak som alltid: käcka innovationer är inte nog,kärnkraft är inte nog, ren el löser inte allt. Hela vårt samhälle måste förändras i grunden: industri och transport måste omedelbart dra ner på sina koldioxidutsläpp; kraftnäten måste effektiviseras; byggnadernas energiförbrukning minska (avgörande i en allt varmare värld); kött- och mejerikonsumtionen måste sjunka; skogar och våtmarker måste bevaras och återintroduceras på enorm skala. Detta bara för att nämna några delar, som alla är ungefär lika viktiga.

 IPCC presenterar ett antal framtidsscenarier: inte i något av dem fungerar kärnkraften som en magisk lösning. Den är ofta en viktig kugge, men de som vurmar för kärnkraften tenderar att bagatellisera hur lite den faktiskt löser i termer av global omställning. I ett av IPCC:s scenarier ökar världens energiförbrukning lavinartat och kärnkraften måste då växa med smått otroliga 468 procent till 2050 (från 2010 års nivåer). Men även förutsatt denna kärnkraftsutbyggnad måste vi ändå genomföra ofattbara förändringar:alltifrån att avsätta 724 miljoner hektar till bioenergiodling (Sveriges landyta är ungefär 41 miljoner), till att lägga ut astronomiska summor på att uppfånga och lagra koldioxid mekaniskt. Paradoxalt nog ökar behovet av dessa science fiction-lösningar i framtidsscenarier med mycket kärnkraft, eftersom dessa scenarier tenderar att vara sådana där man inte skurit ner tillräckligt mycket på andra utsläpp från början (läs: man har fört en borgerlig klimatpolitik).

 Det finns en bild av att om vi bara har ren energi så räcker det hela vägen. Men detta stämmer inte. Ett exempel ur den trafikrapport som Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (knappast ett tillhåll för radikaliserade fältbiologer)presenterade i juni: ”Förnybara drivmedel och energieffektiva fordon räcker inte för att vi ska nå klimatmålen. Trafiken måste minska, men inte så att det går ut över nödvändiga transporter. Hela samhället måste ställas om /…/”

 Med risk för att bli tjatig: forskarna förordar utsläppsminskningar över hela linjen. Minskat fokus på tillväxt, synliggörandet av andra värden – samma idéer som av svensk borgerlighet ses som miljöflum är alltså i mångt och mycket det som förs fram av IPCC och andra aktörer (se till exempel Exponential Climate Action Roadmap eller EU:s urvattnade klimatstrategi). Det är bara att läsa innantill.

 Frågan är alltså inte om vårt samhälle måste förändras, utan när och under vilka former. För även om de värsta effekterna av klimatförändringarna initialt inte drabbar Sverige så kommer vi att få vänja oss vid torka, bränder,vattenbrist, begränsat matutbud, mindre prylar, färre resor; ett skörare och enklare samhälle. Den omställning som miljörörelsen efterfrågar är inte längre bara ett sätt att motverka klimatförändringarna – det är ett sätt att förbereda sig på dem, kanske överleva dem.

Gång på gång har miljörörelsen tagit strid för sådant som visat sig värna inte bara den svenska naturen, och det globala klimatet, utan också vårt samhälles krisberedskap och motståndskraft. Man har kämpat mot avverkning av svensk skog i allmänhet och gammelskog i synnerhet (vår främsta koldioxidslukare). Man har kämpat mot monokulturen i skogsnäringen och krävt mer blandskog (ett utmärkt sätt att kväva skogsbränder i sin linda). Man har i åratal velat förbjuda de bekämpningsmedel som utplånar bin och pollinerare (avgörande för vår framtida matförsörjning). Man har kämpat mot utdikningen av våtmarker (ett av de bästa skydden mot grundvattenbrist).Och så vidare.

 Lite ödmjukhet vore kanske på sin plats. Men borgerligheten har inte tid med ödmjukhet. Nu vill de snacka kärnkraft, de monterar upp skampålen. Alla ska kliva upp och göra avbön:Birger Schlaug, Maria Wetterstrand, Rudolf Steiner. Skämmes! Be om ursäkt!

 Vågar man i så fall fråga: tänker borgerligheten be om ursäkt för sittkonsekventa försvar av fossilindustrin? Tänker ni be om ursäkt för ert konsekventa motstånd mot en vettig och kraftfull koldioxidskatt? För ert motstånd mot den mest urvattnade av flygskatter? Er vurm för oljeraffinaderier på västkusten? Tänker ni be om ursäkt för ert stöd till varje fossilinfrastruktur som någonsin byggts? För att ni förenklar för skogsbolagen att skövla vår skog?

Det är här kärnkraftens roll i den borgerliga idéproduktionen blir tydlig: det är den enda positionen där man kan tillskansa sig en gnutta trovärdighet, ett uns av moralisk auktoritet. För det är ju sant att det hade varit bättre för klimatet att inte stänga Barsebäck. Och nu är man frustrerad och förbannad. Fattar inte miljönissarna att det var fel?

 Jo, många har nog fattat. Men det är fascinerande hur borgerligheten tror att de är ensamma om den där frustrationen, den där ilskan – känslan att något borde ske, att något måste ske, men att ingenting händer. Ja, hörni, välkomna till klubben. Synd bara att ni ansökte om medlemskap först 2019.Jag vet människor som var på plats i Kyoto 1997 – kanske kan någon ringa Carl Bildt och höra vad han tyckte när det begav sig?

 Men ni borde ha brytt er om kärnkraft redan då! skriker någon.Och det är kanske sant. Men tyvärr fanns det inte så många kärnkraftsälskare som brydde sig om klimatet 1997. Som kunde föra kärnkraftens talan. Eller för den delen en enda borgerlig politiker med klimatintresse.

   Den kontrafaktiska pajkastningen vet inga gränser, och man tröttnar lätt, men vi bör granska dessa mentala kullerbyttor eftersom vi nog inte har sett dem för sista gången. Vissa debattörer försöker nu göra följande resonemang vatten värt: ”Om vi satsat allt på kärnkraft 1988 hade det inte blivit någon klimatkris.” Det stämmer. Men det är ett scenario helt tömt på analytisk mening. Det är ungefär som att säga: ”Om vi hade slutat elda kol 1988 skulle det inte ha blivit någon klimatkris.” Även det är uppenbart sant – det är också omöjligt att föreställa sig hur det skulle ha gått till, givet hur världen såg ut 1988.

   Det går naturligtvis att smala av tankeleken. Det går att föreställa sig ett Sverige, anno 2006, där alla partier ställer sig bakom utökad kärnkraft. Men vet ni vad som också går att föreställa sig? Ett Sverige där alla partier för femton år sedan gick samman och agerade kraftfullt i klimatets intresse, utifrån den information vi redan då hade.

  Men det är dagdrömmar – borgerligheten är ju inte ens idag intresserad av att agera. Istället försöker man slå mynt av sitt eget historiska ointresse, sin intellektuella försumlighet, och använda det som ett vapen mot sina meningsmotståndare. Vi sket ju i klimatet, men det gjorde inte ni, så ni borde skämmas! Det är resonemanget i sin nedkokade form, framlagt av personer som anser sig vara trovärdiga, hemmahörande i partier vars toppföreträdare inte ens tror att klimatförändringarna existerar (till exempel moderaten Jan Ericson, Aftonbladet 1/7). Bristen på självinsikt är häpnadsväckande, oförmågan till självkritik förbluffande.

 Låt oss lämna ”tänk om” och ”föreställ dig att” därhän. Vad bör göras –idag? Vi måste beskatta utsläppen hårt; avkräva kraftfulla koldioxidbegränsande åtgärder av industri- och transportsektor; vi måste förändra vårt resande;skydda skogen; ställa om matproduktionen.

 Fråga er nu hur mycket av detta som borgerligheten vill genomföra. Idag.I praktisk politisk handling.

Klimatkrisen avkräver varje människa svar på grundläggande, existentiella frågor. Hur ska jag leva i en värld där kollapsen närmar sig? Hur ska vi möta detta hot; samhälleligt,tekniskt, som tänkande varelser?  

 Borgerlighet har inte en tillstymmelse till svar på dessa frågor. Man tar dem oftast inte ens på allvar. Istället ägnar man sig åt naiv tekniktilltro, tomma floskler och gnäll om att miljörörelsens förslag är”orealistiska”. Men inget av det som väntar oss är realistiskt, om man med realism menar en verklighet som vi begriper oss på och är vana vid.

 Till de borgerliga debattörer som faktiskt oroar sig: om ni tycker att den gröna omställningen är onödig, om miljönissarna och fältbiologerna har fel,visa oss i så fall vad ni vill se istället. Ge oss en vision! Jag har inget emot om den inkluderar kärnkraft, men vi är alla vinnare – borgare som gråsosse som miljönisse – om ni så snart som möjligt förmår höja blicken bortom närmaste reaktor.

‍