Perspektiven på hur klimatförändringen ska åtgärdas varierar. Vissa ser det som att omställningen till ett fossilneutralt samhälle kan ske genom teknisk utveckling - förnybara energikällor för elproduktion, elbilar, fossilfria industriprocesser är exempel som då lyfts fram. Andra anser att vi står inför en omställning som i praktiken innebär mer eller mindre en ny samhällsordning. Och merparten kanske befinner sig mellan dessa ytterligheter. Jag bortser då från dem som helt enkelt förnekar eller ser klimatförändringen som något som sker naturligt utan mänsklig påverkan.


Själv ser jag klimatförändringen ur ett hållbarhetsperspektiv. För att göra detta både tankemässigt och praktiskt tillämpbart använder jag de hållbarhetsbegrepp som togs fram 1987 i samband med FN-rapporten ”Vår gemensamma framtid”, kallad Brundtlandrapporten. Där gavs även en definition av hållbar utveckling: ”Utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. I det sammanhanget kan det också vara värt att nämna att begreppet ”hållbar utveckling” också står i Sveriges Grundlag sedan 2003, Regeringsformen 1 kap. 2§ ”Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till god miljö för nuvarande och kommande generationer”.


I Brundtlandrapporten gäller tre dimensioner för hållbarhet: Social hållbarhet, Ekologisk hållbarhet och Ekonomisk hållbarhet. Min utgångspunkt är då att Social hållbar utveckling är målet, Ekologisk hållbarhet är en förutsättning och Ekonomisk hållbarhet ett medel för Social och Ekologisk hållbarhet. På Miljöpartiets kongress i våras antogs propositionen, ”En hållbar framtid – en ekonomisk politik för miljö och jobb”, där en att-sats innehöll just dessa hållbarhetsbegrepp och med den koppling sinsemellan som jag beskrivet, med den skillnaden att ekonomin skall ses som ett verktyg.


En utgångspunkt i hållbarhetsbegreppen harmonierar även starkt med det Miljöpartiets politik utgår ifrån och de tre solidariteterna:

• solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
  
• solidaritet med kommande generationer
  
• solidaritet med världens alla människor
  

Hur är då kopplingen mellan hållbarhetsbegreppen och klimatförändringen? Vi kan ju till att börja med konstatera att vi redan har en situation där den globala uppvärmningen har gått så långt att såväl människor, djur och natur riskerar att allvarligt drabbas om vi inte mycket snart minskar utsläppen av växthusgaser. Redan idag ser vi hur torka, översvämningar och oväder orsakar stor skada och mänskligt lidande. Den biologiska mångfalden är i fara och vi talar om riskerna för att vi står inför den sjätte massdöden av jordens arter, dvs att mer än 75% av alla existerande arter slås ut. Vi kan alltså konstatera att det nuvarande ekologiska systemet är starkt hotat. Detta hot späds på av den omfattande avskogning som sker globalt och i vårt eget land av ett skogsbruk där produktionen ges företräde framför ekologisk hållbarhet.


Ojämlikheten mellan människor visar sig också i hur skillnaderna är mellan rika och fattiga när det gäller de utsläpp av växthusgaser vi genererar. Enligt bl.a. Oxfam och Thomas Piketty orsakar jordens 10% rikaste människor med sin livsstil i storleksordningen hälften av alla utsläpp av växthusgaser, medan den 50% fattigaste orsakar bara omkring 10% av utsläppen[1]. Denna ojämlikhet späds på genom att merparten av dessa 10% rikaste bor i Nordamerika och Europa. Alltså de områden som står för merparten av utsläppen historiskt sett. Forskningen visar också att ojämlikhet, förutom att det är socialt nedbrytande, även är konsumtionsdrivande genom att det leder till en strävan att klättra uppåt på den sociala stegen[2].


Om vi ser utgångsläget i ett svenskt perspektiv så orsakar vi idag utsläpp på mellan 10 och 11 ton CO2e per person och år. Enligt Naturvårdsverket behöver vi minska våra utsläpp till mellan 1 och 2 ton för att vi ska göra vår insats till en temperaturhöjning motsvarande max 2 grader jämfört med förindustriell tid. I det sammanhanget är det också viktigt att notera att en allt större andel av våra konsumtionsbaserade utsläpp sker i andra länder. Sedan 1993 har utsläppen i andra länder från konsumtion av livsmedel och från transporter ökat med 70 procent[3]. För att målet social hållbarhet ska kunna nås, krävs alltså att framför allt vi i den rikaste delen av världen radikalt ändrar våra konsumtionsmönster och vår livsstil.


Utformning och tillämpning av vårt lands ekonomiska och finansiella system har stor, för att inte säga avgörande betydelse för våra förutsättningar att ställa om till ett hållbart samhälle. Skattesystem, styrning av finansiella system, handelssystem, samhällsekonomiska modeller etc ger förutsättningar för oss medborgare, företag, offentlig verksamhet och finansiella institutioner att verka inom. Idag sker stora investeringar i företag som direkt eller indirekt är engagerade i den fossila sektorn liksom företag som bedriver t.ex. utvinning av naturresurser på ett miljövidrigt sätt. Våra skattebaser måste radikalt ändras så att människor får incitament att agera klimat- och miljövänligt samtidigt som skattesystemet verkar för ett jämlikare samhälle. Med synsättet att de ekonomiska och finansiella systemen ska vara ett medel för social och ekologisk hållbarhet, vilket egentligen borde vara en självklarhet, så ska alla beslut som påverkar utformning och tillämpning av landets ekonomiska och finansiella system prövas så att de positivt bidrar till social och ekologisk hållbarhet. Tillämpning av detta synsätt bidrar därmed även till att minska utsläppen av växthusgaser. Det är i praktiken bara en fråga om tidsperspektiv. Minskar vi inte utsläppen så rubbas det ekologiska systemet och människors sociala – och även fysiska - miljö kan påverkas till den grad att tillvaron blir outhärdlig.


Med ett sådant synsätt blir ställningstagande till olika åtgärder konkreta ur ett hållbarhetsperspektiv. Bidrar CETA till att minska konsumtionen i Sverige till en hållbar nivå? Är Airbnb ett bra exempel på delningsekonomi, eller leder det till att fler flyger? Hur ska styrningen av kapitalförvaltare, som AP-fonderna, ske för att omdirigera kapital till investeringar från fossilrelaterade företag till ”klimatsmarta” investeringar”? Hur ska ett skattesystem utformas så att det leder till större jämlikhet, ett social hållbart samhälle samtidigt som rekyleffekten inte leder till ökade utsläpp? För att ta några exempel.


Avgörande för om vi i Sverige kommer att kunna göra de bidrag till minskade utsläpp som t.ex. Parisavtalet stipulerar, kommer att vara medborgarnas vilja och engagemang för den omställning vi står inför. Det gäller allt ifrån de partier och politiker som vi lägger våra röster på i val som vilka förändringar vi gör i vår egna livsstil och våra konsumtionsmönster. Min tro är då att hållbarhetsperspektivet är ett sätt att visa vad omställningen går ut på och samtidigt ge underlag för att lyfta fram vilka åtgärder och styrmedel som krävs från politiskt håll samtidigt som det lyfter fram hur vi som enskilda individer påverkas i vår vardag och i vårt samspel med naturen.


Eftersom vi idag nog inte har insett vad en 2 graders varmare värld innebär, är tidsperspektivet på det vi gör viktigt och även här tror jag att vi har enklare att se konsekvenserna om vi pekar på hur de ekologiska systemen redan idag påverkas i stället för att stanna vid att utsläppen måste minska. Så, låt oss lyfta fram hur samhällets olika områden hänger ihop när vi talar klimatförändring och att naturen är en omistlig del även i en värld som tenderar att bli allt mer urban.

Roger Bydler
[1]
”Carbon and inequality: From Kyoto to Paris”, Lucas Chancel och Thomas Piketty 2015.

[2]”Jämlikhetsanden: därför är mer jämlika samhällen nästa alltid bättre samhällen”, Richard Wilkinson och Kate Pickett

[3]Naturvårdsverkets hemsida, ”Konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser, hushållens transporter och konsumtion av livsmedel”.