En avgörande skillnad mellan den kris vi nu är inne i och klimatkrisen är tidsperspektiven. Coronakrisen sker nu och utgör en uppenbar risk för oss alla, även om sannolikheten att bli angripen av covid-19 skiljer sig väsentligt mellan olika befolkningsgrupper. Klimatkrisen pågår egentligen också, men känns inte som lika akut, då den för de flesta inte uppfattas som ett akut hot och har ett förändringsförlopp som sträcker sig över decennier. De som riskeras att drabbas är våra barn och kommande generationer, vilka idag inte ha möjlighet att delta i beslutsfattandet.

Men vi kan kanske ändå dra vissa slutsatser till nytta för vårt fortsatta agerande inför klimatförändringen? Coronakrisen har uppenbarat hur sårbart vissa delar av vårt samhälle är. Beredskapen inför kriser är uppenbart inte alls på den nivå som vårt komplexa samhälle kräver. Mediciner, skyddsutrustning och andra förnödenheter finns inte tillgängliga samtidigt som viktiga samhällsfunktioner som sjukvård inte är organiserad, har utrustning, resurser eller beredskap för de insatser och omställningar en kris medför. Mest uppenbart och med djupt tragiska konsekvenser har denna sårbarhet visat sig inom äldreomsorgen. Den långtgående marknadsliberaliseringen har visat sig inte fungera. Här kan vi förhoppningsvis få en politisk debatt som leder till att basala samhällsfunktioner fungerar även i kriser. Det borde egentligen inte vara en partipolitisk skiljande fråga.

Coronakrisen har även tydliggjort hur dysfunktionellt vår offentliga organisation fungerar i krissituationer. Den ansvarsuppdelning som gäller i Sverige innebär att myndigheter, regioner och kommuner i princip är ”autonoma” relativt regeringen vad gäller beslut som krävs i en situation som denna. Vi har förstås lagar och regler som alla måste följa, men oklarheter vem som har ansvar och tar beslut har lett till fördröjningar av åtgärder, oklarheter vad som gäller och förstås vem som ansvarar då något inte fungerar. Även här kan vi hoppas på en ordentlig analys, följt av strukturförändringar som anpassar den offentliga organisationen till de förhållanden som gäller i en krissituation.

För var och en av oss har konsekvenserna varit minst sagt påtagliga. Vi som är äldre, 70+ som vi kallas, har fått isolera oss, och även för de flesta andra har vardagen påverkats. Gemensamt för oss alla är att vi lever i osäkerhet vad som kommer att hända. Det verkar för många av oss ha lett till att vi fått tillfälle att fundera över vad som är viktigt och vad som nog inte är så viktigt. Då står nog inte konsumtionshetsen i centrum utan annat som familj, vänner och vad vi ska göra på vår fritid, kanske till och med våra liv. Många har också uppskattat de upplevelser och intryck naturen ger när vi inte längre är uppfyllda av den stress som vardagsslitet många gånger innebär. Många som bor i våra största städer och har möjlighet att vistas på landsbygden gör det. Det faktum att vi inte kan resa till andra länder innebär att vi inte längre behöver planera för vart semesterresan ska gå det här året. Reser vi någonstans så blir det inom Sveriges gränser. Faktiskt uttrycker många att de tycker att de mår bättre nu. En tidning i Tyskland har dagligen sedan mars 2017 ställt frågan, ”Hur mår du idag?”, till sina läsare och har fått in ungefär 10000 svar per dag. I genomsnitt 66 procent svarade att de mår bra. När tyskarnas liv begränsades av krisen, hände något, nästan 75 procent valde alternativet ”Otroligt bra”. Därmed får vi naturligtvis inte bortse från dem som lever i familjesituationer eller ekonomiska förhållanden som gör att oro, våld och psykisk ohälsa ökar. Vilka effekterna av upplevelserna under Coronakrisen för oss som samlat kollektiv kommer att bli, är förstås svåra att förutsäga. I bästa fall kan det leda till att många fler börjar ifrågasätta om ökad konsumtion är det vi ska sträva efter, för att i stället söka sig till livsstilar som är i harmoni med vår jords tillgångar.

Förmågan att mobilisera och snabbt göra stora förändringar har visat sig finnas både hos oss i Sverige och i många andra länder. Det många har sagt är omöjligt, och som miljö- och klimatrörelsen har sagt är nödvändigt, har nu skett mer eller mindre över en natt. Så har vi mer eller mindre upphört med att flyga. Och när det talas om att flygföretagen ska räddas är det inte nödvändigheten att vi behöver flyga som är huvudargumentet, utan att flygbolagen och jobben i dessa som lyfts fram. Många av de kontakter och möten som tidigare skedde genom att fysiskt träffas, har nu visat sig gå alldeles utmärkt att genomföra via digitala möten. Flyget kommer med stor sannolikhet tillbaka, men vi har fått se att det finns andra sätt att kommunicera och träffas, liksom att det finns alternativ till att resa till fjärran länder på sin semester. Förhoppningsvis ser vi även här förändringar hos människors tänkande och beteenden som leder till att klimat- och miljökonsekvenserna får en mer framträdande roll i vårt dagliga liv. Här kommer inriktningen för de enormt stora summor som nu stater satsar att få stor påverkan. Är det en återgång till det ”normala” som kommer att gälla, eller kommer perspektivet att vara en omställning till ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle? Svaret på den frågan kommer att bli avgörande för möjligheterna att klara klimatutmaningen på ett sätt som leder till ett bra samhälle även för våra barn och kommande generationer.

‍