Docenten  i företagsekonomi Jan Tullberg skrev en märklig men samtidigt tidsenlig kolumn i den starkt högervridna alternativmediesajten Fria Tider. Detta är inget unikt eller beaktansvärt – men dessvärre handlar kolumnen om Jans tolkning av ”klimatrörelsen” som varande en slags nyreligiös rörelse, och innehåller även ett potpurri av argument som kan betraktas som ”skeptiska” eller ”förnekande”/”fördröjande”. Mitt syfte med denna artikel är inte först och främst att bemöta Tullbergs tes om nyreligiositet, utan snarare att med en symbolisk hammare slå ner mullvaden av dåliga argument nu när den återigen stuckit upp sitt hånflinande tryne.

För att underlätta läsbarheten i denna artikel har jag valt att inkludera citat från Tullberg.

”Mycket mänskligt agerande sker i form av emotionella åsikter som man senare söker backa upp med rationella eller synbarligen rationella argument.”

Ja, människan är en i mångt och mycket rationaliserande varelse. I både privata och politiska frågor tenderar människan att utgå från sina egna ekonomiska och sociala intressen och sedan konstruera väldigt elaborerade och välstrukturerade argument för att försvara dessa intressen. Exempel på detta kan vara den franska monarkins argument om ”kungen av Guds nåde”, de amerikanska slaveriförespråkarnas tolkning av bibelberättelsen om Noa, Ham och Kaanan, men också utsugna arbetares stöd för den tidiga socialistiska rörelsen, eller afroamerikaners stöd för Medborgarrättsrörelsen. Det behöver inte vara fel att grunda argument på sina egna intressen, men det betyder inte heller att det alltid är rätt.

Frågan om 1) klimatet förändras, 2) om det förändras på grund av mänsklighetens aggregerade påverkan och 3) om effekterna av denna förändring kommer vara negativa för den mänskliga civilisationen, är dock inte en emotionell, rationell eller rationaliserande fråga.

Vare sig jag eller Jan Tullberg är klimatforskare, men frågan i dess grund handlar om empiri. Det vetenskapliga kollektivet har observerat en trend, analyserat orsakerna bakom trenden och kommit med hypoteser som senare bekräftats eller vederlagts.

Vi vet om att klimatet blir varmare, vi vet om att mängden koldioxid i atmosfären ökat från 0,027% till 0,04% under de senaste 150 åren, med den största delen av denna ökning under andra halvan av denna period.

”Miljörörelsen fruktade fram till mitten 80-talet att det skulle bli en avkylning.”

Faktafel: Vad förutsåg klimatforskare under 1970-talet? Under den tiden fanns det vissa studier som tydde på att nedkylning förekom och att interglacialperioden snart skulle vara över. Vissa av de studierna skapade ett visst mediebrus och kom att pryda omslagen på tidningar.  Denna grupp representerade dock en minoritet av artiklar producerade av klimatforskare, där sex gånger fler forskare förutsåg ett varmare klimat än de som förutsåg ett kallare klimat. Det ska tilläggas att dessa förutseelser inte säger något om forskarnas politiska åsikter i allmänhet.

”Men nu är fokuset på CO2. Detta är märkligt – människan ställer till med en hel del, men att det stora problemet skulle vara koldioxid är en av de mest osannolika teorierna. Det märkliga med hänryckningen för antropogen klimatförändring är att prognoserna inte slår in. Romklubben gjorde sin prognos, Al Gore gjorde sin prognos, men de har inte slagit in.”

Romklubben diskuterade inte primärt klimatet utan resursförbrukning, och deras prognos var relativt bred och indelad på tre huvudscenarier – ett väldigt negativt, ett väldigt positivt och ett mellanläge. Vilken prognos Tullberg hänvisar till är oklart då Tullbergs artikel saknar källhänvisningar.

Al Gore är inte en klimatforskare utan i grund och botten jurist. Därmed har han ungefär lika stora formella kvalifikationer som Greta Thunberg att med auktoritet tala om klimatfrågan (inget ont om vare sig Al eller Greta i det fallet). En pikant detalj i sammanhanget är att Al av 00-talets klimatskeptiker chikanerades för att flyga till konferenser runtikring världen, medan Greta idag chikaneras för att hon inte flyger.

”Endast om man talar om koldioxid i vikttermer låter det imponerande. Att globalt släppa ut 40 miljarder ton varje år låter imponerande, men som andel i atmosfären blir det nästan försumbart. Men märkligt nog är många människor övertygade om att en koldioxidökning i luften från 0,04 procent till 0,08 procent kommer att få ödesdigra konsekvenser.”

0,04 till 0,08% är en enorm ökning under två mänskliga generationer, och förhoppningsvis kommer vi kunna minska ökningstakten, inte minst genom att öka mängden skogsarealer här i världen (nej, de kommer inte öka i mängd pga ökad koldioxid, vi måste minska mängden yta vi använder för att odla foder). Koldioxid agerar som multiplikator för vattenånga, minskar mängden vita ytor (snö och is) och bidrar därmed till att värma upp Jorden, en process som idag sker väldigt snabbt.

”Ett fult trick är att utnämna koldioxiden till en pullotion[sic], en förorening. I många situationer blir koldioxidhalten många tusen ppm utan att vi blir förgiftade, det är bara kolmonoxiden som är hälsofarlig.”

Ett annat fult trick är att hävda att någon annan utnämner koldioxiden till en förorening. För det första, vilken forskare eller institution har utnämnt en gas som är nödvändig för livet på Jorden till en förorening? Kan Tullberg nämna deras namn och i vilka vetenskapliga journaler de ”utnämnt koldioxiden till en pullotion”?

”Det finns många religiösa inslag i tron. Det anses självklart att stormarna blir fler, det torra blir torrare och det våta blir våtare. Lyssnaren förundras, olyckskorparna borde åtminstone bestämma sig för om det blir generellt fuktigare eller torrare om klimatet blir varmare? Det blir en helgarderad pessimistisk prognos.”

Vår värld är inte karaktäriserad av en monoton miljö, utan av många olika bioregioner med olika karakteristik. Därför kan vissa regioner bli fuktigare, exempelvis med ökat regnnedfall som följer av en ökad temperatur och därmed avdunstning från havsytorna. Vissa regioner kan dock drabbas av torka – ett exempel är Asien, där både Kina och Indien förses med en stor del av sitt färskvatten från Himalayas glaciärer. Avdunstning kan också bidra till torka i områden som inte ofta drabbas av regn. Forskare kan inte alls bestämma om hur vädret kommer förändras i framtiden, allt de kan göra är att utgå från data och ställa upp hypoteser.

”Ett problem för klimatalarmismen är att växtligheten gynnas av mer CO2 i luften.”

På vilket sätt är det ett problem? Om vi planterar 1-2 biljoner träd mer här i världen, höjer grundvattennivåerna exempelvis genom att fylla i brunnar och diken och minskar mängden industrijordbruk så kan vi binda oerhörda mängder koldioxid i myllan. Det skulle vara en av de effektivare strategier vi har att tillgå för att sänka hastigheten i klimatförändringarna och ge oss extra tid att omställa. Problemet i det fallet är inte fysiska utan politiska – mycket av den marken används idag för annan ekonomisk aktivitet.

”I seriösa experiment vinnlägger man sig om att hålla alla variabler oförändrade utom en. Den effektförändring man då får kan kopplas till den variabel som ändrades. Men jordens klimat ändras hela tiden och dessutom radikalt med istider och värmeperioder och av en rad variabler utan kopplingar till människan. Nu har människan tillkommit som en ny variabel, men alla de andra variablerna fortsätter att skifta. Att anta att de nu är konstanta och antropogen påverkan är den enda variabeln som ändras och som kan kopplas som orsak till förändringar är löjeväckande simplistiskt.”

Ett argument som skeptiker ofta framför som alternativ förklaring är solens skiftande aktivitet. Vilket är ett argument som är svårt att stödja baserat på empiriskt data då solaktiviteten växlar med regelbundenhet, medan medeltemperaturerna fortsätter krypa uppåt.

”Till detta bör också sägas att jordens varmaste år i modern tid var 1998...”

Faktafel.  2016 var varmare. 1998 var också ett El Niño-år, vilket troligen är varför Tullberg skriver följande segment också:

”Vi kan också se hur ändringar i havsströmmar direkt påverkar den globala temperaturen.”

Ja, det stämmer. El Niño och La Niña påverkar under ett spektrum av några år, men den förändring som mäts, mätes i decennier, inte fyraårscykler.

”Viljan att tro på en katastrof finns som en religiös utsaga. Därutöver finns ju alltid också prästerskapets intresse av att tolka och tämja den hotande katastrofen. Världen har många problem som finns i många länder, men inget tyder på att samma politik i alla länder är en fördel. Få väljare tror att en global arbetslöshetsförsäkring är en vinnare, men däremot har man inget emot att de egna makthavarna kopierar en annan framgångsrik nation. Men det finns sällan starka argument för en gemensam lösning för alla länder.”

Ändå råder ett förhållandevis starkt konsensus mellan universitet i Europa, Nordamerika och Asien rörande klimatförändringarna och deras effekter, och en politisk vilja att försöka genomföra någon slags kompromiss mellan ekologisk hållbarhet och tillväxtorienterad kapitalism. Detta gäller oavsett om regeringarna är liberala, socialistiska, konservativa eller auktoritära. Bland klimatforskare finns det säkert både radikaler, moderata, reaktionärer och apolitiska. Ändå existerar det ett brett konsensus med några få avstickare.

Frågan är dock varför skeptikerrörelsen är så pass politiskt homogen? Nära nog all organiserad klimatskepticism är organiserad inom en politisk kontext som är starkt kopplad till högerkonservativa, paleokonservativa och högerlibertarianska strömningar. Amerikanska Heartland Institute är ett tydligt exempel.

”Men vissa problemlösningar är så lockande att det måste upptäckas ett problem som passar till den önskade lösningen. Centralbyråkrater och politiker rycker in och försöker fylla de tomma platserna som sekulariseringen vållat i de troende leden. Deras behov av en klimatkris är lika stark som prästerskapets på en gud. Ja, idag är klimatalarmismen en starkare tro i västerlandet. Vi kan därför räkna med en ihärdig propaganda och klimathysterin kommer inte att tonas ner utan ersättas av nya utbrott med klimatlarm. Varje larm är ännu mer ödesmättat än det föregående.”

De problemlösningar som eliterna tenderar förespråka är en blandning mellan skatter, regleringar, subsidier och teknologisk utveckling av förnyelsebara energikällor. Förr i tiden var det vanligt att tala om utsläppsrätter, men de har kommit att bli ovanligare då deras effektivitet kan ifrågasättas. Numera har det, åtminstone i Sverige, blivit ovanligare med begreppet ”grön tillväxt”. Varför eliterna förespråkar sådana lösningar är inte för att de vill sabotera för resten av oss, utan för att de är intresserade av att bibehålla den civilisation som tillåter dem ha sin plattform och sina positioner, och vissa av dem bryr sig säkert individuellt om mänsklighetens välmåga.

”Men klimatalarmismen är inte generös med beröm. Man syndar ju hela tiden – bara man andas ut regelbundet bidrar man med utsläpp på 0,3 ton koldioxid på ett år. Det går inte riktigt att gå runt och vara stolt över att man inte flyger till USA varje vecka.”

Jag håller faktiskt delvis med Tullberg här. Debatten har blivit kapad av ”livsstilism”, idén att världen styrs genom konsumentens beslut och att den mänskliga civilisationen bara är ett neutralt medium genom vilket alla beslut filtreras. Därigenom blir det en fråga om individens moraliska ansvar. Väldigt lite tanke i den offentliga debatten ägnas åt att dagens civilisation ser exponentiell tillväxt som det högsta goda, och som ett mål att eftersträva – genom bindande frihandelsavtal och politiska beslut vars syfte ytterst är att öka konsumtionen, samtidigt som ansvaret för de negativa effekterna lastas på individen.

Den koldioxid som vi andas ut, liksom den koldioxid som alla världens djur andas och pruttar ut, är koldioxid som redan fanns inbyggd i systemet och alltid funnits där så lång tid vi haft växter och djur på jordytan.

”Vad är vitsen med att anse sig ha en plikt vars huvudsakliga effekt blir att man själv mår dåligt? Botemedlet mot klimatalarmism är att allt fler tröttnar på den masochistiska ritualen och den otacksamma rollen som arm syndare.”

Och ungefär här tar vårt konsensus slut. Tullberg ser problemet inte som en ren materiell kausal orsakskedja, utan som något immateriellt som existerar inom den enskilda människans pannben. Grunderna för vår civilisation är oproblematiska, och vi kan lugnt fortsätta bygga på den konsumtionsorienterade civilisationen i all evighet, och avnjuta vårt välförtjänta välstånd bakom våra välansade häckar – utan att behöva tänka på några problem annat än de som påtalar problem.

Min syn på problematiken är att klimatforskarna och IPCC huvudsakligen har rätt, och jag utgår från att den problemanalys som presenteras är allvarlig och representerar något mänskligheten bör ta på allvar. Problemen med klimatdebatten är:

• Klimatskeptikerrörelsen, vars mål inte är att vinna kampen om narrativet utan att fördröja meningsfulla och konkreta politiska åtgärder.
• Hela det narrativ som lägger ansvaret på den enskilda individens axlar.
• Det faktum att det ensidiga fokuset på klimatfrågan får oss att glömma bort frågorna om matjordar, grundvatten, överfiske och biodiversitet, och att alla dessa fem existentiella utmaningar hör ihop.

Alla dessa problem är möjliga att lösa, men individen kan aldrig lösa dem genom sina konsumtionsmönster. Om vi inte ska leva som eremiter kommer vi vara tvungna att sponsra motorvägar, monokulturjordbruk, stormarknader, flyget, tobaksindustrin och hela den tillväxtorienterade struktur som finns idag. Dessa problem kan enbart lösas på global eller kontinental politisk nivå. Som privatpersoner kan vi enbart konkret bidra genom att organisera oss kollektivt, återta kontrollen över vår lokala infrastruktur och tillsammans hjälpa till att omställa den. Och den tanken är, för aktörer av typen Heartland Institute,  mer oroväckande än tanken på klimatångest.

Jag vill avsluta artikeln där Tullberg började den: ”Mycket mänskligt agerande sker i form av emotionella åsikter som man senare söker backa upp med rationella eller synbarligen rationella argument.”

Som sig själv känner man andra.

‍

ENRIQUE LESCURE

Kand. Statsvetenskap, Ordförande Earth Organisation for Sustainability, medlem i Grön Omstarts Redaktion

‍

1. https://skepticalscience.com/ice-age-predictions-in-1970s.htm

2. https://earthbound.report/2010/11/10/the-limits-to-growth-common-misconceptions/

3. https://pmm.nasa.gov/resources/faq/how-does-climate-change-affect-precipitation

4. https://skepticalscience.com/solar-activity-sunspots-global-warming.htm

‍

‍