VÄGVAL
Utan omstart krävs det nystart som blir svår
Låt oss säga att MP blir kvar i riksdagen efter nästa val. Låt oss säga att MP dessutom kommer att vara kvar i regeringen. Kommer det då att läggas en enda systemförändrande grön motion i riksdagen när Annika Lillemets, Carl Schlyter och Valter Mutt inte längre finns kvar? Kommer någon annan miljöpartist att våga ta sig rätten att kritisera närmande till Nato, upprustning, globaliseringens avarter, handelsavtal som ger bolag än större rätt att hota länder med stämning? Kommer någon grön ledamot i riksdagen plädera för sänkt normalarbetstid, utredning av basinkomst och naturens juridiska rättigheter?
Är någon av de ev kommande riksdagsledamöterna villiga att hamna i den konflikt som de tre nämnda hamnat i? Är priset för högt? Att stå upp genom sina motioner - och att dessutom tala för dem i plenisalen - kostar på, mer än man kanske kan tro när man ser det utifrån.
Men. Vad finns kvar om alla intar rollen som lojalister? Det vill säga uppträder lojala mot partiledningen som i sin tur uppträder lojal mot den regering där man har mycket begränsat inflytande.
I en kommande regering kanske MP kommer att inneha en än mindre position vid sidan av inte bara S utan också av C och L.
Flera generationer som inte känner till grön politik
Inför valet 2022 kan det finnas flera miljoner väljare - såväl yngre som invandrade - som aldrig hört talas om De grönas ideologiska krav på systemförändringar. Detta blir följden om sådana som de tre obstinata tystas och språkrörens strategi är att vara språkrör för en regering där man har ytterst lite inflytande.
Nya medlemmar tillkommer utifrån detta förhållande och anser att det är helt i sin ordning att MP står för arbetslinje, militär upprustning och ekomodernismens idé om att ekonomisk tillväxt också i materiellt mogna länder är medel för att rädda planeten. - det vill sägs den tankefigur som är politisk norm idag och som MP offentligt inte motsatt sig, utan tvärtom genom antingen positiva ordalag eller tystnad accepterat.
Inför valet 2018 har vi redan kommit en bit på den väg jag skissa ovan. Redan inför nästa års val finns väljare som, trots att de följer den politiska debatten, inte har en susning om vad MP i grunden stått för.
Antingen accepterar partiets medlemmar och sympatisörer detta och ser det som en naturlig utveckling av partiet och kan därmed ansluta sig till språkrörens tal om att vara gröna liberaler och att visioner med krav på systemförändringar är plakatpolitik.
Eller också måste det till en omstart.
Omstart kräver att man har en plattform att starta om ifrån
En omstart bygger på att man fortfarande har något att starta om från, en ideologisk plattform, en väv av värderingar, en samlad världsbild. Allt detta finns ännu kvar i delar av den parlamentariska grenen av det som kan kallas grön rörelse. Det finns där som grönska från de rötter som födde partiet. Men denna del av grönskan ligger i skuggan av hurtiga utrop om att språkrör är stolta över att MP bidragit till värdlandavtal med Nato och avvecklat den effektskatt som var på väg att avveckla kärnkraften inom närtid. Samtidigt som man tiger om en annan syn på människan än den som fött fram idén om arbetslinje och hennes roll i ett globaliserat senkapitalistiskt samhälle.
Utan omstart krävs det nystart som blir svår
En omstart måste bygga på att det finns något att starta om ifrån. Det finns det än så längre, men tiden är knapp, därefter finns det bara möjlighet till nystart. Och den nystarten blir besvärligare än när MP bildades, då hade vi fortfarande beskrivningsföreträde om vad som var grön ideologi.
Det har vi inte längre, partiets företrädare har, som strategi för att komma till regeringsposition, inte bara vridit på innehållet utan också förminskat det. Till och med verkat för att sådant som i den europeiska gröna parlamentariska rörelsen är självklart - t ex motstånd mot globaliseringens framförhandlade CETA-avtal och motstånd mot glyfosat - blir otydligt.
Omstart före valet 2018 är omöjlig
Kan en omstart ske före valet 2018? Kan en omstart ske med sittande partiledning? Jag menar att detta är hart när omöjligt. Kan man vinna trovärdighet genom att inför ett val plötsligt säga sådant som man tigit med i tre år? Som man kallat plakatpolitik?
Hur ska man kunna vinna trovärdighet i säkerhets- och fredspolitik om man skiftar från ett läge till dess motsats? Skulle det finnas trovärdighet i en kritisk analys av arbetslinjen när man själva verkat för dess förstärkande? Skulle en grön kritisk analys av globaliseringen framförd av de som i tre år anammat den uppfattas som trovärdigt? Skulle man inte bara tappa nya väljare och möta tvivel hos de kärnväljare som redan lämnat?
En omstart före nästa val kräver så mycket att partiet inte skulle mäkta med. Om det nu ens skulle finnas vilja och förståelse för behovet. Tesen "har man satt fan i båten får man ro hen i land" känns förmodligen tryggare. Lagt kort ligger.
Efter valet 2018
Kommer MP in i riksdagen efter valet 2018 så kommer erbjudande om plats i regeringen innebära att partiet fortsätter att utvecklas på det sätt som nu sker. Då uppstår behovet av ett nytt grönt parti som bland annat bär på en grön kritisk analys av globaliseringen - varför i all sin dar skall nationalister och rasister vara de enda som hörs i den debatten i Sverige medan till och med Bernie Sanders orkade med globaliseringskritik på solidarisk, nästan grön, grund... Är det, inom parentes, inte en grön skyldighet att bli ett alternativ till de bruna i just globaliseringsfrågan?
Skulle MP åka ur riksdagen skulle det kunna bli en omstart som reaktion. Språkrören kan avgå som en naturlig del av partiets ideologiska krav på rotation. En rad tjänstemän lär försvinna när såväl pengar tryter som när karriärmöjligheter minskar. En omstart skulle kunna bli en naturlig följd. Om medlemmar som känner tillit till de ursprungliga gröna rötterna finns kvar eller kommer tillbaka. Vilket är allt annat än säkert.
Skulle partiet bli kvar i riksdagen, men satta i opposition, finns också naturliga möjligheter till omstart om man så vill. Också då lär partiledande funktionärer bytas ut och möjligheten att radikalisera politiken åter finnas utan att det uppfattas som illojalt mot regeringskollegor.
Nytt parti före valet 2018?
Tanken att bilda nytt parti före valet 2018 finns förstås också. Tanken har kanske förstärkts genom framgången för snabbt framväxande nya partier i Europa. Man skall dock inte stirra sig blind på dessa framgångar eftersom förutsättningarna att finansiera, få ut valsedlar och nå ut i debatter med andra partier skiljer sig åt länder emellan.
Den politiska kulturen skiljer sig dessutom åt. Förmodligen har dessutom missnöjespartier lättare att snabbt slå sig fram än partier som inte lovar allt till alla eller formulerar sig i termer som "vi" mot "den andre" med mer eller mindre rasistisk, eller åtminstone främlingsfientlig, retorik. Ett grönt parti bär per definition på något helt annat i båda fallen - grönt lovar inte allt till alla och söker inte stöd i grumliga bruna vatten.
Ett grönt parti bygger man inte heller utifrån att en något sånär känd person har all reell makt och därmed utgör själva partiet - det gick bra för Ny demokrati där Ian Wachtmeister och Bert Karlsson skapade partier, styrde partiet. Det gick bra så länge de ville, orkade och kunde. Sen sprack det.
Jag har varit med i den process som byggde upp MP och vet vad det innebär. Därför har jag sagt nej till åtskilliga förfrågningar och glade utrop om att starta ett nytt grönt parti. På lösa boliner bygger man inte ett parti. (Inom parentes kan jag berätta att en person som var med i Ny demokratis riksdagsgrupp, och som påstod sig ha rätten till namnet, erbjöd mig att skriva nytt partiprogram, ta över och driva Ny demokrati på nytt bara hen själv fick vara ekonomiskpolitisk talesperson... Ja, jisses!)
Lätt att gemensamt vara mot - svårare att enas om vad man är för
Det var lätt för olika länder och grupper att enas i kampen mot IS. För det är lätt att enas i det man är emot. När de som var eniga i kampen mot IS vunnit så uppstod konflikter. Det är svårare att veta vad man är för.
Djävulen sitter i detaljerna. Förstår man inte det är man naiv hur entusiastisk man än är. Det går inte heller att bygga på en enda eldsjäl vars ve och hälsa är avgörande för partiets fortbestånd. Det är detta som de som bildat nya partier i Sverige nog stupat på, det finns ju hela raddan av sådana partibildningar i skymundan.
Således:
Grön omstart skulle nog skett som senast på förra kongressen om det skulle fungerat. Det fanns mycket litet stöd för det. Tvärtom hade partiledningen och deras strategi nästan total uppbackning. Strategin att språkrören i första, andra och tredje hand skall vara språkrör för den löfvenska regeringen hade uppenbart stöd eftersom det var den strategin partiledningen valt. Någon omstart vare sig när det gäller retorik eller strategi var därmed inte aktuell.
Grön Ungdom är inte heller en påskyndare av en radikalisering och omstart, snarare fungerar man som konserverande kraft.
Faller partier ur riksdagen, vilket partiet gjort förr, kan det bli en omstart, men det är långt ifrån säkert med tanke på att nya medlemmar väl snarast står för de nuvarande språkrörens linje än för de avdankade språkrör som skrev en debattartikel i DN för en tid sedan. Klarar sig partiet kvar med hamnar i opposition finns också naturlig möjlighet till omstart. Med partiprogram, om än radikaliserat efter den anpassning till påstådda realiteter som försiktigt smugit sig in, som grund.
Blir det ingen omstart så kommer ett nytt grönt parti att bildas eftersom det finns behov av en annan tankefigur än den som idag dominerar den politiska debatten