En dag 1999 på en herrtoalett i Haag träffade jag en behaglig man med japanskt utseende som talade vacker engelska. Vi deltog i en historisk fredskonferens med ambitionen att säkra världens fred under det 2000-tal som låg framför oss. Vi var 10.000 från ett otal platser och organisationer som samlades exakt hundra år efter 1899s års historiska Haag-konferens, den som skulle förhindra krig under 1900-talet.

Akiba skriver till Trump

Det där är ju Akiba, borgmästaren i Hiroshima, tänkte jag. Jag hade nog sett honom i en talarstol. Några månader senare satt vi med hans stabschef i fina fåtöljer i hans mottagningssal. Han hade doktorerat i USA, varit aktiv i de japanska socialdemokraterna och blivit riksbekant som nyhetsuppläsare på TV. Från stadshusets takvåning kunde vi blicka ut över den återuppbyggda stad som en amerikansk president 54 år tidigare beslutat att jämna med marken.

Det finns anledning att tänka på Tadatoshi Akiba i dessa kärnvapengalna dagar. Han är nämligen en av några tusen personer runt om i vår värld som varje dag arbetar för en värld befriad från kärnvapen. Den 18 januari 2017 skrev han brev till Förenta Staternas nyutsedde president herr Trump.

• -
  Som tidigare borgmästare i Hiroshima, Japan, vill jag gratulera till er historiska seger i detta års presidentval. Intensivt medvetna om att era beslut gällande kärnvapenfrågor påverkar alla i vår värld, förväntar sig medborgare och atombombsöverlevare i Hiroshima att dessa beslut blir kloka och fredsfrämjande (peaceable).

Brevet fortsätter på en och halv sida. Akiba vill att Trump ska försäkra Nordkorea om att landet inte ska angripas med kärnvapen. Han vill att Trump arbetar för skapandet av en kärnvapenfri zon i nordöstra Asien. Den förre borgmästaren föreslår också Trump att inbjuda de japanska överlevare från 1945 som lever i USA till ett möte.

• -
  De kan berätta på engelska som sina hjärtskärande upplevelser. De flesta gick i skola i Hiroshima när bomben fälldes och är nu amerikanska medborgare. De är värda att lyssna till. Jag rekommenderar att ni träffar dem därför att jag tror att ett möte högst sannolikt skulle påverka er syn på krig och innebörden av överlevnad (the meaning of survival).  
  
  

Omdiskuterad kärnvapenkonvention

15 juni – 7 juli 2017 diskuteras i FN i New York texten i ett avtal avsett att förbjuda kärnvapen. 122 länder röstar för det förslag som förhandlats fram. USA och de andra staterna med kärnvapen är emot. Den svenska regeringens representant röstar för: ”Arbetet för en kärnvapenfri värld är viktigare än någonsin och en konvention som förbjuder kärnvapen är ett viktigt steg på vägen”.

Men i september 2017 är inte vår utrikesminister Wallström och vår försvarsminister Hultqvist överens om något annat än att tillsätta en utredning för att närmare granska konventionstexten och möjliga konsekvenser av svenskt fortsatt stöd till denna. Detta händer efter ”ganska oblyga påtryckningar” skriver förre folkpartistiske utrikesministern Hans Blix. Han och många med honom menar att varken Sverige, USA eller Nato skulle gagnas av att ge efter för amerikansk påverkan och avstå från att skriva under FN-konventionen om avveckling av kärnvapnen.

Vad tänker de olika statsråden?

Hultqvist har fått sin vilja igenom, Wallström och ett antal andra rödgröna är uppgivna och undrar vad som egentligen är på gång. Är det Stefan Löfven som tagit försvarsministerns parti än en gång? Vad tänker de övriga statsråden innerst inne? De har ställt sig bakom Aurora-övningen, miljardupprustning av militära försvarsmedel, och i synnerhet visat ett i förhållande till dessa satsningar mycket begränsat intresse för att ge resurser till civila fredsfrämjande alternativ. Ska de nu också tvingas bli kärnvapenanhängare?

Fabian Hamilton Europas förste fredsminister

Löfven har under sommaren 2017 ombildat regeringen men avstått från den goda möjligheten att utse en särskild fredsminister, trots stort stöd under decennier för denna idé bland båda regeringspartiernas fredspolitiskt sakkunniga medlemmar. Löfven har missat chansen att bli den förste europeiske regeringschefen som utsåg en fredsminister. Nato-landet Storbritannien har däremot nyligen fått en fredsminister i Jeremy Corbyns skuggkabinett, Irakkrigsmotståndaren Fabian Hamilton från Leeds. Corbyn har vågat gå före.

Den gode retorikern Birger Schlaug skriver i ETC 26 september att Hultqvist ”kan låta simpel krigsretorik låta mjuk och fin och trygg”. ”Hans stabila kroppsform, trygga sävliga dialekt och vänligt trumpna uppsyn tycks till och med få garvade journalister att sätta följdfrågorna i halsen”. Det finns ett antal före detta socialdemokratiska ministrar och sakkunniga som med intresse läser Schlaugs tankar om den Nato-fixerade försvars- och utrikespolitik som Hultqvist och Löfven för. Att det finns ett betydande antal medlemmar som gör detsamma visar innehållet i en rad motioner till socialdemokraternas kongress 2017 med dess krav på upprätthållandet av den traditionella svenska alliansfriheten med dess många goda värden.

Varje krig är ett inbördeskrig

2017 känns det tydligt att idén om fredsministrar och frågan om kärnvapnens avskaffande hänger ihop. Inte ens Sveriges regering klarar längre av att säga ett tydligt ja till en kärnvapenfri värld. Vapen- och våldskulturens tänkande dominerar än mer hos kärnvapenmakterna.

Det behövs tydligen just ett nytt tänkande för att vi ska ha en chans att bli av med kärnvapnen under detta århundrade. Hur skulle det vara om vi börjar se varje krig som ett inbördeskrig mellan människor, så som historikern David Armitage skriver i sin nya bok ”Civil Wars”, och som den franske författaren Victor Hugo uttryckte så slående: ”Är inte varje krig mellan människor, mellan bröder?” Han menade förstås ”mellan medmänniskor”.

Fredsministrar nödvändiga för kärnvapenstopp

Föreställningen hos kärnvapenmakternas regeringar om deras rätt att behålla kärnvapnen är en del av en dominerande global kultur. Vi kan kalla den vapen- och våldskultur, krigskultur eller något annat. Mot detta står alternativet som ofta kallas kort och gott fredskultur.

Riksdagskandidaten Micke Seid i Stockholm har nu tagit initiativ till ett särskilt nätverk för fredskultur. Det har fått namnet FredsKulturNätverket, FKN. En Facebook-grupp har skapats. Inom de båda regeringspartierna väcktes våren 2017 en rad kongressmotioner med konstruktiva fredskulturfrämjande förslag. Det nya nätverket vänder sig nu till alla som då ställde sig bakom de fredspolitiskt progressiva motionerna om fredsministrar, vapenexport och nedrustning. Du som vill vara med i FKN, skriv till micke@mp.se eller mig.

Världen behöver globalt fredskulturfrämjande fredsministrar för att minsta chans ska finnas att bli av med kärnvapnen under detta århundrade, ministrar som ser till hela mänsklighetens intressen och skaffar sig makt att främja dessa. Utan sådana ministrar kommer de militärindustriella komplexen och deras politiska vänner att fortsätta att dominera tänkandet i kärnvapenfrågan. Vi bör nu uppmärksamt följa Fabian Hamiltons arbete.

Feministiskt alternativ nu det enda fredsalternativet?

Häromdagen hör jag på TV att även vänsterpartiet nu är för nya miljardsatsningar på militära instrument. Värst är dock fortfarande KD och Liberalerna, som med russofobigrundad argumentationsteknik inte nöjer sig med enstaka ytterligare miljarder, det ska vara tiotals. Framstående militärer framträder år efter år och understödjer sina officersvänner i de borgerliga partierna med skrämseluttalanden om att redan nästa år, eller om ett fåtal år, nästan när som helst, kan vi befinna oss i krig. Svenska militärer är väl indoktrinerade sedan den första arbetsveckan med att hotet alltid kommer från öster, kommer just nu från öster, och kommer alltid att komma från öster.

Gudrun Schyman är nu den ledare bland de nio största partierna som tycks ha den mest pragmatiska synen på hur den tvåhundraåriga svenska freden ska bevaras in i framtiden. I det i mars 2017 antagna Fi-programmet behandlas freds- och säkerhetspolitik under avsnitt S.1:

• -
  Den traditionella säkerhetspolitiken bygger på ett militärt patriarkalt perspektiv där dominans, våld och militära maktmedel är centralt. Feministiskt initiativ vill bryta den militära normen. Militarism och våld skapar inte en långsiktig, hållbar och verklig fred utan bidrar snarare till en våldskultur … Stridsflygplan och upprustning på Gotland står mot sjukvård och fungerande infrastruktur i glesbygd. Militär kapprustning står mot globala satsningar på miljömål och hållbar utveckling.

Fi tycks ha fattat. Ett sådant parti behövs i den svenska riksdagen, och inte endast eller främst för Sveriges skull.

Om kvinnors resurser och erfarenheter tas tillvara utan undantag i alla samhällen får Sapiens en ny chans.