Den försenade våren i södra Sverige och de stora snömängderna på många håll i norr har kanske fått en del att glömma bort klimatfrågan, eller kanske till och med fått något att tro att den globala uppvärmningen har stannat av.

Inget kunde dock vara mer fel än det senare. För varje år, månad och dygn som vi sitter kvar i det fossila beroendet ökar riskerna för allt mer allvarliga konsekvenser av klimatförändringarna.

Globalt är de fyra senaste åren de fyra varmaste som uppmätts, och de tre senaste har alla haft en årsmedeltemperatur på mer än en grad över den förindustriella medeltemperaturen.

Enligt den senaste rapporten från FN:s klimatpanel hade vi 2011 en marginal på ytterligare 1 000 miljarder ton koldioxid som kunde släppas ut i atmosfären, om vi ska ha 66 procent sannolikhet för att hålla den globala uppvärmningen under två grader. Av denna "koldioxidbudget" har vi nu bränt upp en fjärdedel; till ingen nytta alls, i form av fossil energi i kolkraftverk och i förbränningsmotorer i fordon i luften, till sjöss och på marken.

Fördelar vi kvarvarande 750 miljarder ton lika bland oss som nu lever på planeten har vi exakt 100 ton var – under resten av våra liv. Vi i Sverige släpper varje år ut drygt 10 ton per person, från vår konsumtion. Om alla människor i världen skulle leva som vi gör räcker alltså budgeten inte ens tio år till.

Och då har vi ändå bara 66 procent för att hålla oss under två grader. Vill vi sträva efter en och en halv grad, som Parisavtalet säger, och ha 66 procent sannolikhet att lyckas hålla oss under den gränsen har vi bara kvar 150 miljarder ton, eller 20 ton per person.

Vi närmar oss en punkt där så gott som all återstående fossil energi behöver stanna kvar i marken. Vi kan göra undantag om vi använder det fossila för att ställa om och bygga ett hållbart samhälle. Inget kol, ingen naturgas, ingen olja i andra sammanhang – och därmed inte heller någon bensin, diesel eller fossilt bränsle till flyget.

Klimatförändringarna på grund av en varmare planet kommer att fortsätta i många årtionden till även om vi ställer om till ett fossilfritt samhälle – när det gäller stigande världshav till och med århundraden, eller årtusenden. Därför behöver vi även parallellt satsa mycket mer på klimatanpassning och beredskap för de ökande riskerna för extrema väderhändelser av olika slag, det som vi i försäkringsbranschen kallar för skadeförebyggande arbete. Vi behöver höja vår medvetenhet och beredskap; både som individer och som samhälle.

Det behöver bli lättare och billigare att göra rätt – men ännu viktigare är att det från och med nu blir svårare och dyrare att göra fel; i förlängningen även olagligt. Och just att det ska vara olagligt att ”förstöra planeten” eller att drastiskt försämra förutsättningarna för kommande generationer är väl egentligen högst rimligt?

När det gäller klimatfrågan är det ganska enkelt: Fel är att gräva upp fossil energi och att minska biomassan – genom att exempelvis skövla skog. Rätt är att utveckla metoder inom jordbruk och skogsbruk som binder kol från atmosfären och aktivt försvagar växthuseffekten. Utifrån de förutsättningarna kan vi skapa ett samhälle utan klimatpåverkan.

Det är viktigt att behålla ett hopp inför framtiden och en övertygelse om att vi kan lyckas med omställningen. Det finns ljus långt bort i tunneln. Teknikutvecklingen går framåt; elbilar, solceller och batterier blir nu snabbt lönsamma. Det fossila samhället lär främst ta slut för att det blir utkonkurrerat av ett modernare och smartare samhälle.

Kunskapen om hållbarhetsfrågorna ökar snabbt. Vi står inför ett paradigmskifte när nu en yngre generation, som till stora delar är betydligt mer medveten än den äldre, får mer att säga till om när det gäller samhällsutvecklingen. Allt fler ekonomer pekar på det oekonomiska i att stanna kvar i det fossila samhället – och allt fler samhällsdebattörer börjar äntligen förstå att ekonomi och ekologi i grund och botten är samma sak.

Det handlar om att hushålla med begränsade resurser på bästa möjliga sätt – så att vi som lever på planeten i dag kan leva ett bra liv – utan att göra det på bekostnad av kommande generationer.

FN:s hållbara utvecklingsmål, eller Agenda 2030 som de ibland kallas, ger mycket hopp. Precis som Parisavtalet för klimatet så visar det att världens länder åtminstone på pappret nu är överens om att vi alla ska ta ansvar och arbeta för hållbar utveckling – socialt, ekonomiskt och ekologiskt.

Vi behöver bli en kritisk massa med tillräckligt många människor som bryr sig om de här frågorna; då får vi också en tillräckligt tuff klimatpolitik och en omställning av hela samhället.