‍

Häromdagen (4 mars) pratades historia i radions P1 Filosofiska Rummet. Någon som jobbat på Balkan på 90-talet mindes att alla möten inleddes med en halvtimmes klagan över historiska oförrätter begångna av grannfolk, inte sällan för hundratals år sedan. Kjell Albin Abrahamsson konstaterade en gång att folken på Balkan lider av historiebulimi. Ungefär på samma sätt är det i Mellanöstern, kan jag, som ägnat åratal åt Palestinakonflikten, konstatera.

I Sverige, hette det i Filosofiska Rummet, är det annorlunda, här finns ingen historia, bara en framtid. Och med tanke på de ödesdigra effekterna av historiebulimin i andra delar av världen borde vi kanske vara tacksamma för det.

Men – det är ju inte sant! Vi har också en historia – inte minst vår långa fredsperiod, drygt tvåhundra år utan krig på svenskt territorium. Och, trots svenska frivilliga till höger (Hitlers SS) och vänster (Spanska Inbördeskriget) och välmenande men ofta misslyckade militära fredsinsatser, typ Kongo på 60-talet och Afghanistan på 00-talet, ytterst få svenskar som deltagit i krig.

Ibland får man en känsla av att vissa svenskar skäms över fredsperioden. Vi skulle varit med under andra världskriget! (På vilken sida?) Vi måste rusta upp för att försvara ”den fria världen”!

Nej, vi borde lära av vår en unika fredshistoria och försöka få andra att lära av oss. Ta t ex förlusten av Finland. Tegner skrev: Låt oss inom Sverige gränser vinna Finland åter! Det vill säga: låt oss bygga ett bra land på det område vi har kvar. Resultatet blev storslaget, Finland kunde påbörja sin utveckling till suverän stat, men med Sverige som vän och inte förtryckare. På liknande sätt har alla andra inomnordiska territoriella konflikter sedan början av 1800-talet lösts. Tidigare hade vi oändliga krig. Men så växte det fram en insikt om att det inte spelar någon större roll om Skåne är danskt eller svenskt, om Åland tillhör Sverige eller Finland, om Norge och Island är suveräna stater eller delar av Sverige eller Danmark. Det viktiga är att alltihopa ingår i ett samarbetsområde med öppna gränser.

Tänk om Serbien kunde ha samma syn på Kosovo som vi hade på Finland 1809 och Norge 1905 – och Turkiet på Kurdistan och Spanien på Katalonien och England på Skottland!

Men vi var ju fega uslingar under andra världskriget! Var vi? Vi öppnade gränserna för danska judar, finska krigsbarn och norska motståndskämpar. Det hade inte funkar om vi varit ockuperade av Hitlertrupper. Dessutom, vilket de flesta tycks ha glömt – Norden var splittrat. Medan Danmark och Norge var ockuperade av Hitler-Tyskland, var Finland allierad med nazistriket. Om vi hade släppt neutraliteten skulle vi tvingats förklara krig mot – Finland! (Precis som Storbritannien faktiskt gjorde).

Nej, alliansfrihet i fred som syftar till neutralitet, instiftad av Karl XIV Johan, är världens mest framgångsrika fredspolitik. Nu när de flesta andra tycks beredda att svika den för att skapa några arbetsplatser på regementen och krigsmaterialfabriker är det viktigare än någonsin att alla som tänker grönt kommer ihåg att vid sidan av miljö/klimat och humanitär migration är aktiv fredspolitik en av det gröna tänkandets grundbultar. Mycket kan och måste man kompromissa om i en regering för att få igenom något viktigt. Men att ett grönt parti skulle godta att alliansfri fredspolitik ersätts med NATO-ansluten krigspolitik finns inte på kartan – för ett sådant parti kan definitionsmässigt inte vara grönt.